top of page
Sök

Det blir 1 maj också i en pandemi

Skribentens bild: JävelsdotterJävelsdotter

Det här talet är dock från förra året. Vid La Mano. När vi inte fick ihop något demonstrationståg från Söder, över staden, till Joe Hillgården. Anonym tyckte det var roligt att jag citerar fiktiva karaktärer i talet men för mig är de levande. !Salud till er Spanienfrivilliga som ihop med syndikalistiska kvinnoklubben i Gävle, vid samma tid, inspirerade. Vi minns er.



Kamrater, anarkister, medmänniskor!

Kära mamma! När du läser detta brev är jag nog i Spanien. Du ska inte sörja för jag klarar mig nog. Om inte fascismen blir stoppad i Spanien, så kommer den hem till oss och det vill jag inte. Så skrev Folke Nilsson 1937. Ett år senare var han död. Den första april 1939 skrev tidningarna att kriget i Spanien var slut. De skrev inte att den mörka natten tog vid. Om drygt två veckor, den nittonde maj, håller Franco sin segerparad i Madrid. I Sverige växer motståndet mot antifascistiska flyktingar. Socialdemokraterna vill avveckla Spanienkommittén.

Det är speciellt att stå just här vid La Mano och tala. En ära, men samtidigt vet jag att de Spanienfrivilliga inte ville ses som några hjältar. Det var arbetarkillar från olika platser i Sverige, många från Göteborg, Västerbotten, hamnstäder, sex killar ifrån Gävle. Under fem år samlade jag röster från dem, och från kvinnor i Gävle och i Katalonien, för att skriva romanen Solidärer, och rösterna jag mött är fulla av ödmjukhet och av insikten om att det vi kämpar för handlar om liv och död och en framtid möjlig att befinna sig i för kommande generationer. De kunde visualisera sina egna och sina familjers kroppar arkebuserade mot någon tegelvägg på Alderholmen. De var socialister, kommunister och anarkister. Ingemar, i Solidärer, tänker: Vi måste börja dö för varandra. Men har också blivit dumpad av sin tjej, och är skitförbannad på kamraterna i Gävle LS som gillar demonstrationer och paroller men inte, som Ingemar tycker, gör något på allvar. Vi måste börja dö för varandra. Och hans fd flickvän, Klara, upprepar: Kom nu då, när det här livet är det enda. Deras motton hör ihop. Svåra beslut och förändringar bär stora känslor och komplexa aspekter. Med sig på resan har Ingemar Joe Hill, som arkebuserades samma dag som Ingemar föddes. Joel blir Ingemars samtalspartner, eller spöke, någon som också reste till att annat land, och där gick med i IWW, började organisera arbetare, fick med de fyra skotten i bröstet känna av hur arbetsköpare, industriägare, kapitalister hatar de mänskor som opponerar sig mot förtrycket och kräver rättigheter.

Jag ska inte prata om boken. Inte om fiktioner. Även om fiktionerna, precis som utopierna, behövs, för att vi ska uthärda verkligheten som den ser ut idag. 1 maj 2019. 80 år efter att kriget i Spanien, enligt de borgerliga tidningarna, befriats från det röda, eller rödsvarta, skräckväldet och redaktörer tog emot brev från regeringen om att inte tala illa om herr Franco och herr Hitler.

En vän sa att vi borde lägga ner allting annat nu och bara fokusera på klimatet. Under revolutionen som inledningsvis löpte parallellt med kriget i Spanien, proklamerade folkfronten - med stort stöd då av stalinister - att revolutionen måste komma senare, liksom kvinnornas emancipation, fokus skulle ligga helt på bekämpandet av fascisterna (som hade stort stöd från kyrkan). Således: Kvinnor bort från fronterna, kollektiviseringen bort från kartan. Det var en paradox, som i samverkan med noninterventionspakten och nazisternas styrkor, gjorde så att folkfronten förlorade. Utan den växande revolutionen så blev kriget en kamp mellan diktaturer.


Det var med hängningen av anarkisterna i Haymarket som den här dagen blev en kampdag. De som reste till Spanien gjorde det för att slå ner fascisterna, men också för att man såg att en ny värld höll på att byggas, och om den fick spridas, istället för fascismen… Den var inte en utopi, världen där pengar miste sitt värde, hierarkier omöjliggjordes och där kvinnor - tack vare Mujeres Libres - fick inflytande.

När det inledningsvis uppstod schismer i vänsterlägret i Spanien ställdes frågan: Vad gör vi här? Och svaret var självklart: Att slåss mot fascismen, att bekämpa kapitalismen, att kämpa för människors frihet. Idag lägger vi till klimatet. Fascismen är, som Nisse Lätt sa, kapitalismens avantgarde. Raseringen av treenigheten fascism-kapitalism-patriarkat är svaret på frågan om vad vi ska göra när våra liv och rättigheter, vår hälsa och vår miljö hotas. Det behövs direktaktioner, strejker, blockader, upplopp, sabotage. Kapitalismens förtryckande byggnad kan inte rasa om vi inte spränger bort varje vägg. Anarkisten Voltairine de Clayre har sagt mycket dumt, men hon har också sagt detta: ”Om det inte finns något val mellan att svälta och att stjäla så finns heller inget val mellan samhällets mord på sina invånare och invånarnas upplösande av samhället.”

En högervriden värld kommer inte att ta ansvar för kapitalismens härjningar, lika lite som en rasistisk politik, byggd på klassskillnader, tar på sig ansvaret för en accelererande vit makt-terror. Kapitalisterna kommer inte att förändra något, och politikerna kommer inte att sluta dyrka kapitalismen hur än långa demonstrationståg och medvetna ungdomar. Medborgarrättskämpen James Baldwin sa: ”När man ställer sig upp och ser världen i vitögat som om man hade rätt att vara här, då har man angripit västvärldens hela maktstruktur.”


I Latinamerika har formerats en feministisk våg, inspirerad bland andra av miljöaktivisten Berta Cáceres som mördades 2016. Hon försvarade urinvånarnas land, och naturen som en frizon. Cáceres sa att så länge det finns kapitalism på den här planeten kommer den aldrig att bli räddad, eftersom kapitalismen är motsatsen till liv, ekologi, människor - och då särskilt kvinnor som alltid har haft svårare att försörja sig, hävda sin rätt och dessutom dagligen behöver hantera patriarkatet, försöka skydda sig från våld eller försöka orka fortsätta leva i denna massförstörelse av flickor, kvinnor och ickemän runt om i världen.

I Pine Ridge-reservatet är självmordsförsöken bland tonåringar 150 % högre än på andra platser i Amerika. Bland ursprungsbefolkningen försvinner och mördas kvinnor och flickor tio gånger oftare än bland resterande befolkningen. 56 % har utsatts för sexuellt våld och vita män är gärningsmän i 90 % av fallen. Det går inte bygga en legal plats på stulen mark. Kolonialismen är den ekonomiska bas som vit rasistisk makt bygger på.

I ett öppet brev från Zapatistkvinnor till systrar och kamrater berättas hur de förlorat striden för att skydda områden och naturresurser från att tas i kommersiell besittning.

”Kapitalisterna och regeringen som lyder under dem tror att vi vill ha pengar. De förstår inte att vi vill ha frihet, att det lilla vi har uppnått har varit genom egen kamp /…/ De vill att vi ska vara slavar i vårt eget land, acceptera småpengar i betalning mot att de förstör vår ’community’” Det är skrivet från sydöstra Mexicos berg men går att översätta till vilken plats som helst. Håll i ljuset, uppmanas i brevet, och minns de strider mot kapitalismen som utkämpas varje dag runt hela världen. De som reste illegalt till Spanien från Sverige gjorde det för att det var klass som förenade, inte nation. Det var broderskap, det borde genom hela historien har varit mer systerskap, det är ett kvinnornas och de icke-binäras, hbtq-rörelsens skrik. Människor, inte murar. Jordklotets överlevnad, inte kapitalismens allians med patriarkatet och fascismen och det dagliga våld som denna treenighet brukar för att hålla folket, oss, på marken, medan våra naturliga frizoner och våra människovärden skövlas. Frizoner är platser som inte dikteras av marknaden, och där vi varken konsumerar eller konsumeras. Vi kan använda våra emotionella och erotiska önskningar till att organisera mot förtryck. Idéer om vad som är normalt, naturligt måste utmanas, som redan Mujeres Libres uttryckte det. Vi behöver prata mer om vad vi längtar efter, för att verkligen känna oss som människor, och för att se våra styrkor, hitta våra vapen.

Det bor en ny värld i våra hjärtan, sa Durruti innan också han, liksom Joe Hill, blev ett spöke, men de orden måste fortsätta eka. De får inte bara bli klyschor. Eller missbrukas, som ordet solidaritet. Eller glömmas bort, som ordet internationalism.

Einar är en av karaktärerna i Solidärer, men har lånat röst från Bengt Segerson som for till Spanien efter att ha slagits mot nazisterna i Sverige och blivit gruvligt besviken på den tyska arbetarrörelsen, vi hade ju betraktat dem som en av de starkaste… tills första världskriget, tills mordet på Rosa Luxemburg… när fascisterna då tar makten, eller får makten, faller alla arbetarorganisationer, fackföreningar, de är bortblåsta, och kvar finns den nakna brutala fascismen… Einar säger: Friheten kommer inte till oss som en naturlag. Vi kan inte räkna med den. Och det vill jag nog framförallt få sagt för det är många som beklagar oss, tänker att det var meningslöst att vi for, men det var inte förgäves, inget av det här har varit i onödan. Ingen strid i onödan. Jag trodde vi skulle få ihop ett dånande demonstrationståg i Gävle, samla in alla som inte tror ett vitten på partipolitiken, för kampen handlar inte om bara arbetarrörelsen, det handlar om alla utsatta i samhället, särskilt idag papperslösa, kvinnor som utnyttjas sexuellt på sina svartarbeten, ensamstående mammor som flyr från våldsamma män och inte får uppehållstillstånd och lever i en mardröm, ensamkommande med sina trauman och som bemöts med åldersbestämningar och krav på att vara duktiga, nyttiga, men om vi inte orkar det? Om vi inte kan, eller vill, vara övermänniskor, omänskliga?


Louise Michel, som var en av kämparna under Pariskommunen, sa: Så, jag är anarkist, för endast anarkismen kommer att ge mänskligheten glädje, och för att den högsta idé som det mänskliga intellektet kan omfatta är anarki, tills dess att något bättre framträder i horisonten. Jag kan inte melodin till Lucia Sanchez Saornils text, om jag kunde skulle jag sjunga den: Upp med näven världens kvinnor, mot horisonter fyllda med ljus, framåt, framåt… Valencia, 1937. Stockholm, 2019. Kampen fortsätter. No pasarán!




35 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


Inlägg: Blog2_Post

Nedre Bergsgatan 28, Gävle

  • Facebook
  • Twitter
  • LinkedIn
  • Facebook

©2020 av Joe Hill bor inte här. Skapat med Wix.com

bottom of page