Den levande människan kan inte definieras, hon är livets och alla värdens urkälla, hon är inte en del av det ena eller det andra; hon är ett helt /…/ ett växande, föränderligt och ändå alltid beständigt helt.
Denna depraverande och perversa individualism är individualitetens tvångströja. Det förvandlar livet till en förnedrande jakt på yttre ting, egendom, social prestige och makt. Dess motto är: Må den starkaste segra. Denna hänsynslösa individualism har resulterat i det mest omfattande moderna slaveri, de krassaste klasskillnader, och drivit miljoner till brödköerna.
Det fanns en tid då staten var okänd. I naturtillståndet levde människan utan stat och organiserad regering. Familjer levde samman i små samfund, de brukade jorden och utövade hantverk /…/ Envar var fri och jämlik sin granne. Då var inte samhället en stat utan ett förbund; en frivillig sammanslutning för ömsesidigt skydd och nytt.
Människan, individen, är det enda verkliga. Staten är bara människans skugga, hennes dumhets, okunnighet och rädslas skugga.
Vilket styrelseskick som än råder /…/ så är staten till sin natur konservativ, statisk, intolerant och motståndare till förändring. Den förändras bara när den utsätts för påtryckningar starka nog att tvinga den härskande makten att ge vika /…/ Auktoritetens starkaste bålverk är uniformiteten; den minsta avvikelse är ett stort brott /…/ Den ”allmänna opinionen” är uniformitet i koncentrerad form. Få har mod nog att göra motstånd mot den. Den som vägrar att underkasta sig kallas genast ”underlig”, ”annorlunda” och fördöms som ett störande element i det samtida livets bekväma stagnation.
Traditioner, tidiga intryck, minnen och andra ting är inte tillräckliga för att en människa ska känna sig hemma. För det krävs en särskild atmosfär av att ”höra till” och ett medvetande om att vara ”ett” med folket och omgivningen. /…/ Man tränar individen att respektera ”lag och ordning”, lär henne lydnad, underkastelse och ovillkorlig tilltro till regeringens vishet och rättvisa och framförallt, lojalt bistånd och totalt självuppoffrande när staten så befaller, t ex i krig /…/ De som protesterar eller är nyskapande, förföljs därför att den konstitutionella auktoriteten är rädd att få sin ofelbarhet ifrågasatt och sin makt undergrävd. Människan blir först verkligt befriad när hon frigör sig från auktoriteter. /…/ Sann frihet är inte att vara fri från något, för med sådan frihet kan man svälta ihjäl. Verklig frihet är frihet till något; det är friheten att vara, att göra: en frihet till faktiska och aktiva möjligheter. Den sortens frihet är ingen gåva: den är varje människas naturliga rättighet /…/ den uttrycks genom instinktiv olydnad mot varje form av tvång /…/ bara om man är trångsynt och uppsåtligt dogmatisk kan man blunda för den viktiga roll som individens fantasi och längtan spelar.
Anarkismen ... filosofin om en ny social ordning, baserad på individens befriade energi och fria förbindelser mellan individerna. Av alla sociala teorier är anarkismen den enda som orubbligt proklamerar att samhället existerar för människan och inte människan för samhället. Det enda legitima syftet med samhället är att tjäna individens behov och önskningar.
Människans längtan efter frihet från all auktoritet och makt kommer aldrig att blidkas av härskarnas brustna sång. Människans sökande efter frihet från alla bojor är evig. Det sökandet måste och kommer att fortsätta.
Emma Goldman, ur Den dansande agitatorn