Du kommer aldrig att glömma mig

Gunvor Hofmo, som detta brev är tillägnat, har jag lärt känna så mycket bättre nu eftersom jag skriver på en roman om henne. Så texten jag skrev i februari känns precis så nyförälskad som den var. Nu vet jag till exempel också att Gunvor Hofmo ställde sig upp under ett stormöte där Quisling talade ställde sig upp och bad honom hålla käft - vilket ledde till att Gunvor arresterades. Jag vet också mycket mer om Ruths och Gunvors förhållande och hur Gunvor bar Ruths död - OCH liv - med sig till sin egen död. Om detta får ni förhoppningsvis läsa i en roman... Jag tycker Gunvors öde är en viktig påminnelse om det självklara i att stå på rätt sida av historien. Cool är ett rätt töntigt ord men Gunvor var jävla cool - och en fantastisk poet.

Till Gunvor Hofmo

19/2-2025

Kära Gunvor,

I natt drömde jag att jag kom på att jag kunde ge ut roliga böcker som skulle sälja mer, istället för allt mörker som ingen vill köpa. Det var en slags befrielse, i drömmen alltså, att jag skulle kunna bli någon annan; mer lättillgänglig och ljus och liksom strunta i det som gör ont och påverkar en in i märgen. Jag visste inte när jag vaknade att jag skulle träffa dig idag. Så, efter ett avsnitt av en serie på Netflix tog jag min ångestmedicin för att klara av att göra något vettigt. Förbereda helgens skrivarkurs, skriva ett jobbigt med nödvändigt sms, skriva ett rätt undergivet mail till min förläggare för att hon inte ska plocka bort mig från stallet - se mig som en undermålig häst som inget har på tävlingsbanan att göra. Och sen hittade jag dig. Ibland står människor där i ens väg och det är inte mycket de behöver säga eller göra för att någonting inom en själv ska kliva ut ur det som är så jävla mycket inuti och se något, någon, annan.

Som att jag, i morse, efter drömmen, äntligen tog tag i att lägga ut en annons på min äldsta dotters skrivbord som blivit utbytt mot ett som bättre passar hennes ålder och genast får jag en köpare: hundra kronor mot avhämtning.

Och hon som vill köpa knackar på och hennes värme liksom fyller hela hallen, och vi kånkar ner bordet tillsammans - och min dotters minnen sammanstrålar med hennes son, som står längst ner i trappuppgången och tröttgråter och snart bor min dotters minnen i deras hem. Så är det ju inte, men ändå är de så.

Gunvor, jag skäms att säga detta men före idag hade jag ingen aning om att du existerade. Fast, det är väl inte jag som ska skämmas utan historieskrivarna, patriarkatet, som skuffat undan kvinnor, gömt deras begåvning, fått dem - oss - att tro att vi inte räknas, förnekat oss plats i historien. Ändå finns vi ju. Ändå skapar vi. Du, Gunvor, blev en firad, prisvinnande och uppmärksammad poet i Norge, översatt till flera andra språk. Men du ville inte rampljuset, och drog dig undan. Jag går historien i förväg. Det krävs din bakgrund. Så jag börjar från början.

Du föddes i Oslo i juni månad 1921 och växte upp i en arbetarfamilj som präglades av socialism och antifascism. 1940 träffade du Ruth Maier, en ung judisk kvinna som flytt nazismen i Österrike. Ännu ett par månader var Norge en fristad, men våren 1940 ockuperades landet av nazisterna och Ruth var i fara igen. Ni var förälskade, ni var varandras frizoner, men 1942 tillfångatogs din älskade Ruth av SS-soldater (i samarbete med norsk polis) och deporterades till Auschwitz. Det var sen höst, och Ruth avrättades 1 december 1942. Jag vet inte när och hur du fick reda på detta. Sammanföll det med ditt första sammanbrott, din första psykiatriska diagnos?

Det är inte konstigt att din första diktsamling heter “Jag vil hjem till menneskena”. Inte konstigt att dina dikter präglades av krigets lidanden, förluster, ensamhet, existensiell ångest. Men innan din debutbok kom ut publicerade du dikter i olika tidningar. I “Magasinet for alle” dedikerar du en dikt till Ruth, och inledningsraderna lyder:

Orden, lysande tysta

jag ska hitta

ge dem till dig, smida några stunder tillsammans

under evighetens ram

så du kommer aldrig att glömma mig

Din farbror, som var en aktiv vänsterpolitiker, arresterades 1940 och togs till Sachsenhausen 1942 som politisk fånge, så du visste nazismens brutalitet in på huden. Efter kriget, ockupationen, reste du till Paris, till London, Köpenhamn, Stockholm. Du ville se världen. Den som nyss varit stängd och otillgänglig. Under resan skrev du förutom essäer som publicerades i Dagbladet en artikel om Ruth och hennes dagböcker. Dagböcker som du enträget försökte ge ut, eftersom du ansåg att världen behövde dem.

1947 flyttade du in hos Astrid Tollefsen, en äldre författare, och ni var de första (kända) i Norge som levde öppet som lesbiska. Jag undrar hur det togs emot, hur mycket hat ni fick stå ut med. Ni levde - och reste - ihop tills din psykiska hälsa förvärrades och du lades in på Gaustad hospitalet. Diagnos: schizofreni med paranoida inslag. Från 1955 till 1971 var du inlagd i omgångar. Sexton års tystnad. När du skrevs ut påbörjades en intensivt produktiv skrivarperiod. Jag tänker att allt stängts in och varit ordlöst så länge och nu bubblade det över: ett starkt behov, förmodligen livsviktigt. För att orka vara människa. Femton diktsamlingar mellan 1971 och 1994, och från 1977 lämnade du aldrig ditt hem. Jag undrar hur du mådde. Jag undrar vad du tänkte på. Själv sa du om ditt skrivande:

Man tycker inte om sina dikter. De är alltför pinsamma vittnen. Man skäms över dem som när man ser sitt ansikte alltför plötsligt och naket i spegeln efter en vaknatt.  Och man vänder sig bort från de där orden, de mörka vittnena. […] Så blir då din bästa dikt den du skäms mest över, den du allra helst skulle ha förnekat, eftersom den blottade för mycket av det innersta i dig. Så blir din bästa dikt, den du inte skulle ha skrivit, för den kostade dig för mycket.

Jag förstår din syn på ditt skrivande, och den psykiska ohälsan, med trauman som ligger bakom, andra slags förluster och att världen vägrar vara famn - den fortsätter skada oss, och försöker trycka ner människor som vägrar vara en del av den kapitalistiska fascistiska patriarkala strukturen. Våldets struktur. Hur som helst Gunvor, jag kommer aldrig att glömma dig igen. Du blev kallad mörkrets sångerska, och jag förstår att jag inte kan skriva det glada och glättiga, det ljusa och förtjusande - för världen ser inte ut så, den fortsätter separera människor som älskar varandra, fortsätter deportera och slå sönder liv. Fascismen accelererar och vi är inte människor om vi bara står och ser på. Du skyddade och stod upp för Ruth när hon blev utsatt för hat. Hon beundrade ditt mod. Hon var den utåtriktade, livliga, du var mer sluten men konsekvent i din antifascistiska hållning. Jag är tacksam för att du gav dig till känna en dag då mitt mående fick mig att känna mig fastlås och värdelös.

Vi är inte ensamma om att känna som vi gör. Vi är inte ensamma i mörkret. Vi är inte ensamma.

Du dog i Oslo oktober 1995.

Jag vill se stjärnorna

över nattblank sjö

som sjunger, sjunger:

Härlig är natten,

härlig är dagen,

Ingen av dem ska dö!

Jag vill hem till människorna –

som en blind

genomstrålas i mörkret

av sorgens stjärnljus.

Till minne av Gunvor Hofmo (född 30/6-1921 i Christiania, Norge, död 17/10-1995 i Oslo)