Jag gjorde en kvinna av min smärta

Till Kulturkossans vårsalong 2025, HOW TO BE HUMAN, gjorde jag tre installationer (ljudbrev + bilder) eller tre porträtt av tre kvinnor som stridit för sin rätt att existera, levt modiga sanna liv, och som därmed inspirerar, det här är det första brevet:

Till Ovida Delect

18/2-2025

Kära Ovida,

När jag vaknade i morse kände jag dig inte, men av en händelse, en slump, fick jag kontakt med dig, genom ett utdrag från dina memoarer. När jag hörde det läsas högt för mig, från en podd, var jag på väg till stan för att hämta ut mediciner, köpa vin och stearinljus. Dina ord fick mig att stanna upp och det var som om också tiden stannade, att omvärlden pausades. Jag stod vid Gävle slott, och innan jag hörde dina ord tänkte jag på sverigedemokraten som ska flytta in där, som blivit tillsatt som ny landshövding i Gävleborg. Jag tänkte på den fara hon utgör, och som folk inte verkar förstå - jag ska inte säga folk, det har varit många protester, men främst för att hon är dömd och har uttryckt sig öppet rasistiskt. En kulturedaktör skrev att regeringen, som tillsätter posten, kunde ha valt en mer timid sverigedemokrat, och jag rös när jag läste det. Skulle protesterna uteblivit då? Jag är orättvis mot kulturredaktören nu, han är också starkt emot det huvudlösa valet, men ibland känns det som om vi inte ser hur farligt det blivit; att vi går åt ett håll som det inte är säkert att vi kan återvända från, förrän det är för sent.

Se, jag har redan irrat bort mig från dig. Min hjärna gör så. Följer spår och associationer, och ofta känns det som om jag inte kommer någonstans, men det finns ett samband, om än vagt, med det du var med om.

När jag gått förbi slottet och drömt om stora protester där utanför så lyssnade jag på dig: det var inte din röst, men det var dina formuleringar. Jag ska återge dem snart, för jag vet att världen, vi människor, är i ett stort behov av dem, men först tar jag mig friheten att berätta det lilla jag vet om dig:

Du föddes som pojke och fick namnet Jean-Pierre, 1926, i Caen, i slutet av april, en så vacker tid när allt börjar grönska igen. Jag önskar jag kände till dig när jag var i din födelsestad för tretton år sedan, och fick höra av min dåvarande make att yngsta dottern, då två år, letade efter mig överallt, ropade på mig, och kunde inte förstå att jag var bortrest och skulle komma hem. Min psykolog hade sagt innan min resa att längtan är kreativ då den boostar vår fantasi, men det är ett privilegierat sätt att se på det. Med tanke på var du hamnade, Ovida, och med tanke på vad som händer i till exempel Gaza, så är längtan efter någon som aldrig kommer tillbaka mer ett svart hål att falla ner i, och i fallet försöka hitta något litet att hålla fast vid. Mina svarta hål är inte bottenlösa, det också är ett privilegium, men jag håller mig ofta fast vid människor som du. Vi har samma stjärntecken. Envisa, passionerade, jordnära - som astrologerna säger. Poet, kommunist och medlem i franska motståndsrörelsen - som Wikipedia säger. Du samlade en grupp kommunistiska studenter i Paris under ockupationen, och du låtsades sedan vara en allierad till nazisterna och lyckades stjäla viktiga rapporter och skapa kaos i Gestapo genom att gå ut med deras falska information. Det ledde till att du blev arresterad 1944 och torterad i tio dagar utan att avslöja ett enda namn på de kamrater som du samarbetade med. Sedan deporterades du till koncentrationslägret Neuengamme.

Det går väl inte riktigt att säga att du var man då, jag vet inte hur du identifierade dig själv 1944, men du togs till männens avdelning för politiska fångar. Och det var här, under omänskliga förhållanden, som du hittade en räddning i dina fantasier, i en drömvärld - och nej, jag tänker inte jämföra mig på något sätt med dig Ovida men jag ville bara skriva till dig att jag också vet hur fantasier kan rädda ens liv. Så, jag hoppas att jag har ditt tillstånd att med min taffliga översättning försöka återge din upplevelse, ditt enda sätt att fortsätta orka vara människa i omänskligheten:

För egen del är jag säker på att det som räddade mig var min kvinnliga essens. Efter att ha arbetat i fjorton, femton timmar, sprungit fram och tillbaka mellan lägret och arbetet… ändlös väntan i spöregn och snöstormar eller under en stekande sol. Efter att ha köat för soppa. Efter tusen andra helveten. Så kommer jag tillbaka till mitt kvarter med huvudet fyllt av skrik, mina ögon fyllda av hemska bilder och min blåslagna kropp. Jag var i ett tillstånd av chock eller enorm ångest. Jag begravde ansiktet… och försökte att återhämta mig. Det var inte lätt, men jag lyckades skydda mitt skal från andetag och drag, högljudda hostningar och rop, mina grannars magra lemmar, skarpa armbågar, grumliga dofter, och framförallt hela den helvetiska atmosfären av vårt dagliga liv. På detta sätt gav jag denna pärla ett nytt liv, en skör återfödelse, i vilken dess svaga låga kunde lysa starkare. Jag drog på mig kjolar av vid, utsträckt frihet och flyktighet, i skyddade skogar, ängar täckta med tusensköna och primula, hus som var så väldigt varma.

Jag skulle vara en värdinna, en assistent, en fästmö, en brud, en ballerina, en fotomodell i fantastiska långa klänningar, en sköterska, en mamma, en lärare, en poet, en musiker, en helare.

Jag skulle dansa i sammet, muslin, illusorisk taft, lager av skälvande skönhet, silke i rörelse… Inget var för vackert, och min verklighet var inte borta. Den var upptänd, faktiskt, av motsägelse. Jag gjorde en kvinna av min smärta, av min själ, och jag drömde. Jag gjorde mer än drömde. Min smärta och min själ var mitt verkliga liv. Så jag segrade över min förestående död, inte bara det liv som skulle ta slut utan också reducerandet till det mest grundläggande: stagnation, hopplös apati. Kvinnligheten var inte bara en oas, en brunn, ett återupptäckande av djup, det var också min väg upp och ut, bortom vakttornen, och in i det blå och dess stjärnor. Det var ett skyddat område som gjorde att gemenskapen med andra kändes möjlig igen.

Du kom ut till friheten, men jag vet inte vilken frihet det var för dig, Ovida. Homosexuellas friheter och rättigheter blev inte bättre efter nazisternas nederlag. HBTQ-personer sågs fortfarande som antingen kriminella eller psykiskt sjuka, beroende på land och lagar. Du var fortfarande - i allmänhetens ögon - Jean-Pierre, du fortsatte att studera, och publicerade motståndsdikter i lokala tidningar. Sommaren 1952 träffade du Huguetta, en förskolelärare, och ni blev ett par. Ovida var fortfarande en hemlighet. Din identitet fick ännu inte det utrymme du drömt om, den dröm som du menade räddade dig i koncentrationslägret. Du jobbade, liksom din käresta, som lärare, och ni fick en son tillsammans. Det var först efter att du gick i pension tidigt 1980-tal som du blev den du så länge hade varit, den du hållit dig fast vid, den som räddade dig: Ovida Delect.

Du fick leva som dig själv de sista femton åren av ditt liv, och dog 9 oktober 1996, 76 år gammal. Då hade du gett ut fem böcker. Den sista, dina memoarer, kom ut 1994.

Kvinnligheten var inte bara en oas, en brunn, ett återupptäckande av djup, det var också min väg upp och ut, bortom vakttornen, och in i det blå och dess stjärnor.

Till minne av Ovida Delect (född i Caen, Frankrike 24/4-1926, död 9/10-1996 i Coutances, Frankrike)