Som varande människa frågar jag världen

Ruth Maier. Efter denna text skrev har jag fått fatt i hennes dagböcker, och det är något av det klokaste, vackraste mest smärtsamma jag läst. Det här skrev hon när hon var sjutton - snart arton år, i Wien, och staden tagits över av nazisterna:

Jag tänker mycket på att allting varar så kort och det av mitt liv som jag trycker till hjärtat idag, är borta i morgon. Och ruttnar i graven. Det gör ont att tänka på det. Det blir man ledsen av. Det blir man rädd av. Och så borde man älska alla människor, eftersom allting varar så kort.

Så, mitt brev, innan jag kände henne egentligen alls:

Till Ruth Maier

20/2 - 2025

Kära Ruth,

Jag önskar jag hade dina dagböcker att läsa, men jag har sett foton på dem och din handstil - hur bokstäverna kryllar på dagbokssidorna. Själv har jag inte kunnat skriva på länge. Det senaste halvåret känns det som om jag tappat kontakten med mig själv och jag blir rädd för vad som ska komma ur mig om jag börjar öppna upp. Men en dagbok kan ju lika gott vara att betrakta omvärlden, ta in både det stora och det lilla: en katt sover i soffan, en dotter gör sig redo för skolan, en föraning om vår i ljuset. Har varit så mycket i Palestina sedan folkmordet började, är där hela tiden, och att läsa om de fångar som nu släpps från israeliska fängelser: torterade, amputerade, experimenterade på, förtryckta och behandlade värre än djur: det är klart att det för tankarna till den förintelse som pågick när du levde: den förintelse som tog ditt liv.

Solen lyser över Gävle och jag vet att jag borde gå ut, lapa ljus och röra på min kropp, som den fria människa jag är, men depressionen håller mig i ett järngrepp. Allt just nu känns som en famlande, och att inte komma fram. Men vad är det jag ska komma fram till?

En öppning, en mer omsorgsfull omvärld, större förståelse för människors olika lidanden, ett skarpt nej till ett fortsatt förtryck, ett uppvaknande: Vi kan inte ha det såhär längre! Vi får inte låta fascismen ta över igen! Nu inte bara smyger den in, utan klampar fram - allt mer normaliserad, och allt för få protester, som om vi inte bör vara både arga och rädda! Människor med sitt på det torra vill skydda sig själva, och blundar. Det går att se din verklighet i den här verkligheten: propaganda och kappvändare och medlöpare och öppen rasism. Det vore smaklöst att säga att du, eller ditt liv, ger mig perspektiv - det skulle vara att exploatera ditt öde, vilket jag ändå på något sätt gör med detta brev. Du har inte valt att få min uppmärksamhet. Men det som hände dig har med oss alla att göra, liksom varje människa som faller offer för brutal fascism borde beröra oss i djupet, få oss att gå ut på gatorna, samlade, och kräva en annan värld. Solen går ner över oss alla, men ditt liv blev alldeles för kort, och du hade inget att säga till om.

Du föddes i Wien 10 november 1920 i ett borgerligt, judiskt hem, och före tonåren var du lyckligt ovetande om vilka grymheter mänskligheten är kapabel till. Du drömde om att bli skådespelare eller konstnär. Du hamnade i depressioner. Du förälskade dig både i pojkar och flickor. Jag har sett ditt studentfoto och du ser allvarlig och målmedveten ut. Då var det fem år sedan din pappa, språkgeniet med en hög post i telegrafverket, dött, och fyra år sedan det demokratiska styret bröt samman och fascisterna, Fosterländska fronten, tog över. De var emot både socialdemokraterna och nazisterna, men pressen från Tyskland ökade, och det fanns alltför många i ditt land som välkomnade en sammanslagning. I mars 1938 annekterades Österrike och Hitler tog över makten.

I din dagbok, 5 oktober 1938, skriver du om att du ser en judisk man, ung och välklädd, komma runt hörnet när två SS-män dyker upp: 

Båda slår juden. Han snubblar, håller upp huvudet, fortsätter gå. Jag, Ruth Maier, 18 år gammal, ställer nu följande fråga som varande människa: Som varande människa frågar jag världen huruvida det ska vara på det här sättet? Jag frågar: Hur kan det vara tillåtet? Varför har en tysk tillåtelse att slå en jude av den simpla anledningen att han är en tysk och den andra mannen en jude?

Tillvaron för judar blir snabbt allt mer outhärdlig. Din familj lyckas ta sig till Storbritannien, och innan dess har du, tack vare din pappas kontakter, hittat en norsk familj strax utanför Oslo dit du är välkommen. Du anländer i januari 1939 och lär dig norska på mindre än ett år. Du längtar efter din familj, men på ett sommarläger träffar du Gunvor Hofmo och ni inleder en kärleksrelation. När nazisterna ockuperar Norge flyttar eller flyr ni runt och söker arbeten på olika platser för att inte upptäckas. Till exempel står du modell för en känd skulptör.

Gunvor blir en trygg hamn, en kärleksfull famn, i den allt mer hotfulla tillvaron, och du skriver i din dagbok 9 januari 1941: Dagarna är längre när du älskar någon. När Gunvor inte är där, saknas något i mig. Det är inte förrän jag ser henne igen, långt bort i mitt synfält, som jag lättad kan andas ut: Hon är tillbaka.

Februari 1941 läggs du in på Ullevål sjukhus efter ett nervöst sammanbrott. På avdelningen försöker du lyssna på och trösta de andra. Du målar akvareller och läser brevsamlingar, skriver in drömmar i dagboken och försöker analysera dem. Du väntar på Gunvor och längtar efter hennes besök. Du skriver: Hon är ljuspunkten som jag vänder hela mitt liv mot. Du skrivs ut sent i mars och våren kommer, och sommaren. Så skiftar träden färg och värmen försvinner. Du skriver att det sker så plötsligt. Gunvor tampas med sin djupa melankoli och du känner dig som en mor som inte kan hjälpa sitt barn. Annat än genom att smeka henne milt över pannan, som du skriver när hösten kommer.

22 september 1941: Nätterna är nu mörka. Och om nätterna kan jag inte se Gunvor när hon ligger bredvid mig som ett litet barn. På våren och sommaren såg jag hennes ögon betrakta mig på natten, så djupt, så outgrundligt, ofta också så ouppnåeligt sorgset. Nu kan jag bara känna hennes mun och mjuka hud och höra henne säga: Det är så underbart att ha dig liggande intill mig, så tryggt.

Tyskarna, med sina norska kollaboratörer, tar ett allt hårdare grepp om Norge. Den norska motståndsrörelsen gör sitt yttersta för att undergräva makten, med grymma repressalier som följd.

Du och Gunvor får ytterligare ett år tillsammans. Mer än ett år. Det blir vinter igen, och vår, sommar, en ny september, en till höst med mörka nätter. September 1942 går du på målarskola och undrar varför, undrar om du har den inre styrkan att offra allt för konsten. Du skriver att du däremot skulle kunna offra allt för socialism och fred. Samma månad: Flyglarm till riksmötets ära, ohygglig stämning på gatan, många människor dödades, och sedan kommer hirden: knäande lurkar och bredaxlade pojkar med slöa ansikten som försöker efterapa tyskarna, marscherar, sjunger, somliga sträcker ut armen, somliga har NS-märke, de flesta bara står och stirrar. Du skriver att det känns som om det alltid har varit krig.

Din sista dagboksanteckning görs den 12 november i Oslo och du skriver till din mamma: Det händer att jag väntar på dig. Jag och min trötthet, mitt tomma begär efter något annat än detta liv. Och du kommer. Har alltid kommit, du. En gardin har rört sig i vinden, en doft av regn har påmint mig om min barndom. Tysta röster från gatan har nått mig. En flicka som skrattar, ett barns tunna gråt. Jag ser att en klar rodnad har brett ut sig i öster. Sedan är det inte mer.

Den 26 november arresteras du av norsk polis i en juderazzia och deporteras med fångfartyget S/S Donau (samma fartyg sänks av motståndsrörelsen januari 1945). Du anländer till Auschwitz den 1 december och avrättas samma dag. I det sista brevet du skriver till Gunvor, dina allra sista ord, frågar du: Varför skulle inte vi lida, när det finns så mycket lidande i världen? 

Gunvor försökte ihärdigt att få dina dagböcker publicerade, och jämförde ditt språk med Rilkes: så klart, så uttrycksfullt… den isolerade judinnans ensamhet och ångest, ett ungt sinnes reaktion på kriget och lidandet. Efter Hofmos död skrev den norske författaren Jan Erik Vold hennes biografi där du, Ruth, kallas Gunvors tvillingsjäl. Vold hade i sin ägo dina dagböcker. 2007 gavs de äntligen ut.

Du vet inte om att bronsskulpturen av dig står i Vigelandsparken, och att ditt namn är ingraverat i en snubbelsten på gatan där du bodde i Oslo. Där står datumet för din födelse och datumet för din död. Må många snubbla över ditt öde.

Som varande människa frågar jag världen huruvida det ska vara på det här sättet? Jag frågar: Hur kan det vara tillåtet?

Hur vara människa när du slits från all din trygghet, din kärlek, och inte finner frihet någonstans? Hur vara människa när de som har makten inte vill att du ska finnas? Hur vara människa när människa ställs mot människa och kläs av sitt värde och mördas för sin ras eller religions eller ideologis skull? Hur vara människa i en värld som inte förmår, inte vill, skydda och ta hand om sina människor? Hur vara människa?

Och ändå, Ruth, du har levt och du har älskat. Du har skrivit, för att dina ord var viktiga. Du gjorde allt för att hitta ljus i mörkret. Jag försöker göra detsamma. Solen går ner allt senare för varje dag, och Gunvor skriver, hon kunde inte sluta skriva om dig och de liv vi har ett ansvar att minnas:

Gud, om du ännu ser:

det finns ingen vardag mer.

Det finns bara stumma skrik,

det finns bara svarta lik

som hänger i röda träd!

Hör hur tyst det är.

Vi vänder oss om och går hem,

men ständigt möter vi dem.

Allt vi förnimmer i dag

är de dödas andetag!

Om vi i glömskan står:

är det i deras aska vi går.*

Ps. Jag fick ju tag i dina dagböcker i svensk översättning och minns när jag var tonåring och brukade slå upp en sida på måfå i någon bok, blunda, peka på en rad; övertygad om att den raden bar ett budskap, eller skulle hjälpa mig att se något nytt, eller trösta, eller ge mig mod. Jag provar detta med din dagbok, och läser: Dagarna blir ljusare när man älskar någon.

Till minne av Ruth Maier (född 10/11-1920 i Wien, Österrike, död 1 december i Auschwitz)

Gunvor & Ruth