Ada min Ada

Jag tänker ofta på Ada. Ada Martí. I den roman jag skriver på nu, och i vilken jag gör tidsresor till olika kvinnor i historien vill jag träffa henne men jag har inte fått till den scenen ännu. Jag tror att jag blivit nervös för att möta henne, jag vet inte vad jag ska säga, rädd att hon ska bli uttråkad på mig - och, de planerar revolutionen, de har inte tid för mig. Vad kan jag bidra med? En förutsättning för mötena är att jag slungas in i deras tid och inte får säga något om framtiden.

Det jag skriver om Ada Martí tar jag från Albert Herranz bok "Mujeres Libres - fria kvinnor för en fri värld", till vilken jag fick äran att skriva förordet. I förordet citerar jag Mujeres Libres tankar kring organisering: "Vi försökte få kvinnor att förstå att de kunde vara båda mödrar och kamrater, samtidigt. Kvinnor kunde säga: 'Det ni talar om, det har vi aldrig hört förut. Vi har känt det, men vi har inte vetat... ' De hade väntat länge på att någon skulle säga: 'Vi kan inte tillåta att män tror att de är överlägsna kvinnor, att de tror att de kan härska över oss.'" Jag fortsätter skriva: "Mujeres Libres gjorde ingen skillnad mellan propaganda och organisering, mellan idéer och aktivism. Kampen mot fascismen pågick parallellt med kampen för emancipationen." De upprättade kollektiva kök, de arbetade praktiskt med antiauktoritär barnuppfostran, kollektiv barnomsorg, yrkesskolor för kvinnor. Analfabetismen var stor och Mujeres Libres anordnade därför språkundervisning, samt intensivkurser i kultur, historia och ekonomi. De publicerade en tidning, organiserade stödverksamhet för miliskvinnor (jo, kvinnorna var inledningsvis vid fronterna, tills de knuffades tillbaka - närmare hemmet och traditionerna, delvis som ett "svar" på Stalinkommunismens ökade inflytande på kampen... och där var en anarkistisk revolution givetvis inte välkommen). "De satte upp skjutbanor och tränade kvinnor i prickskytte. I Katalonien och Aragonien hjälpte de till att etablera jordbrukskollektiv. I Barcelona drev de ett sjukhus som erbjöd mödravård, födelsekontroll och sexualkunskap". De stred för fri abort tillsammans med hälsoministern i Folkfronten Federica Montseny, i december 1936 drevs lagen igenom (men drogs förstås tillbaka efter Francos seger).

"Mujeres Libres såg revolutionen som en långsiktig process, oavbrutet föränderlig i takt med att konflikter löses och nya konflikter uppstod. De ställde frågor om vad ett samhälle är, vem det tillhör och vem som tjänar på det, och de såg, tidigt, att ett samhälle bara kan förändras i grunden om idéer om vad som är normalt och naturligt utmanas. Ett sant feministiskt samhälle - och en feministisk vision - måste främja olikheter eftersom det är skillnader, inte likriktning, som stärker visionerna och revolutionen". Dock kallade sig Mujeres Libres inte för feminister, då de såg feminism som ett borgerligt påfund.

Mujeres Libres bildades av advokaten Mercedes Comaposada, poeten Lucía Sanchez Saornil och läkaren Amparo Poch. Läs mer om Mujeres Libres i Albert Herranz bok och ännu mer i Martha A. Ackelsbergs "Free Women of Spain" (AK Press 2004)

Som flest hade de 25 000 medlemmar. En av dessa var Ada Martín.

Ada Martí föddes i Barcelona 29 juni 1914. Hon studerade psykologi och var en bildad författare och journalist. Hon var sedan ung ålder medlem i anarkistiska studentföreningar och levde i Poble Sec. 1934 blev hon skadad när hon försvarade en fackföreningslokal. 1936 kom hennes första noveller ut. På ett CNT-FAI-möte träffade hon och förälskade sig i José Maria Lunazzi som var milisman i Durritikolonnen, men gjorde slut när han, i samband med krigets militarisering (som också var ett steg i Stalinkommunismens transformation av kriget) började bära uniform! Hon arbetade som chefredaktör för Fuego och medverkade i flera anarkistiska tidningar; förstås Mujeres Libres, men också Nosotros, Ruta, Tierra y Libertad, mfl. Hon motsatte sig CNT:s medverkan i regeringen och kritiserade dyrkandet av Durruti och Ascaso.

Efter att Franco och fascisterna vunnit kriget 1939 flydde Ada, som så många andra, till Frankrike, och blev - som så många andra - satt i koncentrationenslägret i Argelès Sur Mer. Under andra världskriget flyttade hon runt och hjälpte, på egen hand, spanska kamrater som hade det svårt. Hon träffade en dansk läkare som hon fick en son, Federico, med. Hon skilde sig, och bodde under 50-talet i Paris med en rysk bokhandlare med vilken hon fick dottern Clara. Relationen var destruktiv, hon lämnade barnen och började sälja böcker på Pont Neuf. Sonen dog 1959 efter en misslyckad operation. Ada hade redan innan sonens död lidit av depressioner. Hon var utfattig, undernärd, kunde inte skriva, hade svårt att sova. Sonens död förvärrade depressionen. Hon lämnade Clara på ett barnhem och gjorde upprepade självmordsförsök. Den 1 december 1960 dog Ada Martí av en tablettöverdos. Hon ligger begravd på Thais kyrkogård i Paris.

Jag ville skriva om Ada i min roman för att hedra henne, och för att komma henne närmare. Men vi har ännu knappt börjat prata med varandra. Ibland blir vi retroaktivt förälskade i människor, Ada är en av dessa för mig.

Ur Systrarna (med fel och brister, och med hjälp från Anonym):

"Vaknade med en ryck av en stark smärta i foten, kunde inte förstå vad som hänt, trodde jag drömt, men foten ömmade och när jag tittade upp låg en rejäl hög med tjocka böcker över foten. Aj som fan. Plockade bort Kropotkins La Conquista del Pan, Anselmo Lorenzos El Proletariado, och Isaac Puentes El Comunismo Liberatario. Underst i högen låg Emma Goldmans The Modern Drama, uppenbart oläst. Det var tydligt att de fallit ner från en av de enorma bokhögar som kantade madrassen där jag låg. Det liknade en mur, fast oregelbunden och tusen gånger vackrare. Jag såg Pio Barojas samlade verk, både romansviten La lucha por la vida och Memorias de un hombre de acción. Jag drog ut Louise Michels La Commune och smekte dess omslag, la den bredvid mig på madrassen. Hon hade alla nitton volymer av Elisee Reclus La Nouvelle Gégraphie universelle, och såklart alla fyra band av Encyclopédie anarchiste, av en vän visste jag att de var finansierade av spanska bankrånare. Jag var så fascinerad av alla böcker runt om mig, bokhyllorna, att jag tänkte igen att jag var kvar i drömmen, men foten ömmade rejält och jag kände lukt av cigarettrök. Var inte det ändå underligt? De levande drömmarna. Ändå bara bilder, känslor, ljus, mörker, ljud. Som att luktsinnet skurits bort. En natt hade jag drömt att jag inte kunde sluta dricka lingondricka. Kom att tänka på att Hundmannen berättat att han drömt så omskakande att han när han vaknade kunde han inte sluta gråta. Jag ville så gärna veta vad han drömt, men han mindes bara känslan - det var en öppning, sa han, något som verkligen hänt - förändrats - i honom. Jag ville ännu mer komma åt drömmen. Ville hitta en väg in i den, se vad han upplevt. När jag såg alla böcker kände jag mig överdrivet euforiskt, tänkte att allt kunde öppnas - som en väg i en saga, då när de är på väg och det har varit svårt och strider och mänskor har dött, de har gått i snår och iskyla och vadat över floder med hajar, pirayor och sen når solen äntligen ner genom grenarna och där: där är vägen! De får nya krafter, någon börjar skratta, sjunga, andra stämmer i. Det är magiska djur med på färden och de tar täten, skyndar sig framåt för att försäkra sig om att de snart är framme dit ska. Men det slog bara igen. Det blev tyst igen och ingen kontakt gick att få. Det var en plötslig, oväntad öppning bara, och skogen slöt sig. Han kom inte springande mot mig. Han var fortfarande så långt bort att han omöjligt kunde höra mig ropa, och ropa.

Jag drog ut André Gide och såg att det var förstaupplagor med dedikationer.

Jag lokaliserade Strindbergs Le Plaidoyer du’n Fou. Drog ut den också, bläddrade i den och såg att någon skrivit i den: ”Le danger avec komplexe pour petite bite!” Utropstecknet var så distinkt, och handstilen så intagande, liksom cigarettröken. Jag önskade jag kunde franska. Varför hade jag suttit kvar, som fastlimmad, i stolen alla tyskalektioner på högstadiet när jag ändå inget lärt eftersom killarna bakom mig hela tiden kommenterade mitt utseende, hur jag satt i den jävla stolen, och samtidigt försökt dunka pronomen i takt på bänken som en idiot? För att alla gjorde det? För att dunka killarnas åsikter om mig bort från min hjärna? Som om tyska pronomen någonsin skulle kunnat hjälpa mig.

Foten värkte, rummet var litet, murrigt, idel bokhyllor, bokhögar, tygerna för fönstret var svåra att kalla gardiner men varför skulle de inte få den äran? Eller, de kanske inte ville? Varför skulle något behöva kallas något som det inte var? Och aldrig hade jag vänt mig om och spottat på de där killarna, stirrat på dem med avsmak, eller bara bytt plats. Det var som om det inte fanns något i mig som orkade kämpa emot. Eller, kanske hade jag redan då sett - utan att veta det - meningslösheten i att bekämpa den sortens dumhet som bara vara… dum: ingen agenda, inget landningsfält för andras åsikter, känslor, bara bekräftelsebehov: små mänskor bakom stora gester. Tyget var mörkt rött, inte sammet utan hårdare, inte tungt, jag lyfte upp en flik, försiktigt, och blev förvånad över att se att det var en dörr där bakom, och en kvinna. En kofta. Kort hår. Hon stod med ryggen mot. Det var hon som rökte. Tunna slingor som letade sig mot himlen men inte kom särskilt högt alls innan de skingrades, flöt ut i atmosfären, som betydelselösa. Balkongen var smal, vätte ut mot ett torg som jag kände igen eftersom jag - även från mitt kravlande bland böckerna - såg väderkvarnsvingarna. Hon böjde sig långt över balkongräcket, och sen hörde jag henne ropa, antagligen till någon på torget:

Lucía! Där är du ju! Vi har besök.

Sen slet hon upp dörren, så hårt att tyget ramlade ner, rätt över mig, jag var fortfarande i upprätt position, handen fortfarande kring Strindbergs bok, och jag förstod att det måste sett väldigt roligt ut, men kvinnan utbrast: Perdon! Lo siento! Skyndade att dra tyget av mig, och där stod jag då alltså, på knä, och kände igen henne:

Ada.

Ada Martí.

Upprepade jag: Lo siento? För alla böcker jag dragit fram, fast de flesta bara fallit över, böcker jag inte läst, knappt kände till, en avund steg upp genom nervositeten, en högaktning - var det verkligen rätt av ödet att dra mig rätt in till en mänska jag beundrade så, som jag visste så mycket om… Att jag var så klarvaken. Och fel.

Men hon hjälpte mig upp till stående, som om jag inte skulle klarat det själv.

De kommer nu, sa hon. Vi är så glada att du är här.

Jag ville fråga varför men hon såg boken jag klamrade mig fast vid och skrattade igen. Hon såg var jag lagt fingret, vid kommentaren.

”Faran med komplex med för liten kuk”, sa hon. Det var bara det. Det var min recension av Strindbergs bok.

Hon tog boken ifrån mig, ställde in den i bokhyllan igen.

Vissa, sa hon, vet en inte varför en håller fast vid. Men den här är, som du förstår, inget att hålla sig i. Si ridiculement petit.

Skrattet som inte tog över rummet men blandade sig med allt omkring oss. Jag såg böcker ramla ner från hyllan, och ställa sig på sina ryggar och fladdra med sidorna, tyckte mig höra deras bifall. Jag behövde inte titta efter för att förstå att det var böcker av kvinnor, särskilt som jag såg Emma Goldmans bok mitt ibland dem, och Louise Michels som redan låg vid min kudde och vred sig av och an."

Ada Martí i ljust minne. Kampen fortsätter!