en väldigt personlig text om förluster och sorg, skriven nångång, nånstans, vintern 2023-24, mitt i ett folkmord och från ett krossat hjärta
Hur ska jag komma upp för de hala stammarna?
Så skriver Edit Södergran i sin dikt Jag från 1917. “Jag” är ett fult ord fick jag lära mig tidigt. I Sandviken, där jag bodde tills jag var nitton, och sen flyttade tillbaka till elva år senare, skulle man inte lyfta sig själv. Min farmor var rädd, när jag började ge ut böcker, att jag skulle bli stor på mig själv. Det var fötterna på jorden, helst ner i jorden, så det var svårt röra sig framåt. Jag hade en brevvän när jag var arton som räknade hur många gånger jag skrev “jag” i ett brev och menade att det var självupptaget. Än idag, femtio år gammal, tänker jag på att inte börja meningar med “jag”.
Hur tar man sig upp för de hala stammarna om man inte ens får vara ett “jag”?
Det var inte såhär jag skulle börja denna text, men precis när jag skulle sätta mig ner för att skriva kom Södergrans hala stammar framför mig och de var bländande vita, i en skog av enkom bländande vita, hala stammar som sträckte sig, eller sträcker sig, så högt upp att det inte går att se några trädkronor. Det är därför osäkert om det ens är en skog, om det ens är stammar. Jag funderar över varför man ens måste försöka klättra upp, eller varför Södergran ville det.
Solen skiner, himlen är blå, det märks på ljuset att det är vår, det märks på de skitiga fönsterrutorna, på dammet och katthår som yr, och på en nyväckt energi som ändå inte är energi utan mer än längtan efter liv. Varje morgon och kväll går jag igenom klipp från - eller om - Palestina. Folkmordet som pågår: bombandet, svälten, det urskiljningslösa våldet, byggt på en evighetslång ockupation, kolonialism och dehumanisering, som nu kulminerar och sliter upp brösten på oss alla, blottar vilka vi är och vilka vi inte får vara om den här världen - och framtiden - ska fungera. Hör en läkare säga att vi har inte bara förlorat vår moraliska kompass, vi har förlorat moralen helt och hållet. Minns ett citat från en palestinsk psykiatriker, att vi blir inte fria om vi inte tar ansvar för andra. De vita hala stammarna överallt. Att inte se skogen för alla träd eller inte se de enskilda träden för all skog.
Den dagen folkmordet inleddes sa mitt ex att jag inte kunde posta något pro-Palestinskt på sociala medier, att det var fel, eftersom det var Israel som attackerats. Nu i efterhand tror jag att det var början på slutet. Det påminde om den gången när jag, en sommarkväll, var upprörd över hur lite media skrev om drunknade flyktingar på Medelhavet och han sa att han inte höll med, att det skrevs mycket om det, och att han inte ville prata om sådant en så fin kväll när vi skulle ha trevligt. Det kom två bekanta (inte nära vänner) till honom och slog sig ner vid vårt bord ( “får vi sitta med er?”, “Ja gärna!”, utbrast han tacksamt, lättad), och jag var kvar i chocken både över döden på Medelhavet och hans avvisande, medan de satt och pratade gamla konserter och andra minnen, och inte bjöd in mig i samtalet. Jag var för ledsen för att tränga mig in, och ju mer de pratade och skrattade desto större blev ångesten, utvecklade sig till en panikångestattack och att jag ville åka hem. Mitt ex övertalade mig att stanna men var märkbart irriterad och vi gick hem till honom i tystnad, eller inte fullständig tystnad eftersom jag inte klarade av att trycka ner gråt och alla jävla andra känslor som störtade upp mot ytan. Och jag försökte klättra upp för de hala stammarna.
Två månader senare hamnade jag i en konflikt med en elev som först hade sagt att SD inte var farliga och sen pratat om omvänd rasism. När jag sa åt henne att omvänd rasism inte existerar så började hon att gråta, och när jag berättade om incidenten för mitt ex sa han att jag inte skulle sagt så, att tanken var att min skrivkurs skulle vara en frizon. Jag tänkte: fri för vem?
Tre veckor och många bråk senare gjorde han slut. Det blev för mycket, sa han, eller om det var jag som blev för mycket. Det var andra gången han gjorde slut inom loppet av två veckor, men första gången ångrade han sig direkt, ringde och sa: Kom hit! Och jag åkte. Tacksam och skakig. När jag ville prata om vad som hänt och att jag blivit rädd så ville han att vi skulle ha det trevligt. Vi drack öl och julpyntade, han spelade gamla jullåtar och hade en lånehund som han hela tiden pratade med, sa saker som: Du är finast i världen. Hunden låg mellan oss i soffan, mellan oss i sängen, när vi julpyntat klart. Jag ville, åter igen, åka hem, men jag ville inte förlora honom, oss, jag trodde att det skulle gå att rädda, men jag blev för rädd - rädd, rädda - varför är de orden så lika varann? - klättra upp för de hala stammarna… När jag bröt ihop en vecka senare, på en konsert där det blev så tydligt att han inte orkade med mig, inte kunde hålla om mig, så gjorde han slut. Det var också det att jag och en vän hade hållit upp en lång kafia framför scenen, och fått sura blickar från hans vänner - och från honom. Han skämdes, det var uppenbart. Det skulle ju bara vara trevligt, och kul, och inte politiskt. Det var två dagar före nyårsafton, och folkmordet hade pågått i nästan tre månader. Han var ändå helt överens med mig då, om hur sjukt och vidrigt det var, vi hade pratat mycket om det på telefon, delat klipp med varandra. Jag menar, det var inte som att han inte förstod, och jag tror att han förstod mig och min upprördhet också, över det och över oss, men han vände det till att han inte kunde vara den jag behövde, inte kunde ge mig det jag behövde, att han var oförmögen att förändra sig själv. Och under två månaders tid försökte jag klättra upp för de hala stammarna. Först var jag ytterligt förstående, skrev långa meddelanden i vilka jag förklarade för honom hur viktig han var för mig, och att det inte var så stora förändringar som behövdes. Jag hade/har mitt barndomstrauma och han har sin skit, vi behöver bara lära oss att kommunicera bättre, värna om varandra - skrev jag. Det blev en övertygelse i mig som gränsade till besatthet: att lösa uppgiften som vår relation var, att få honom att inte ge upp oss, jag visste att jag kunde få honom att tänka om, om bara jag hittade rätt ord, formuleringar. Han ville prata på telefon men jag hade barnen och var så rädd att få panikångest igen. När barnen åkt till sin pappa ringde han och sa att han ville fortsätta prata med mig varje dag, som förut, men att han vägrade prata känslor eller prata om vår relation. Vi skulle prata om enkla, roliga saker. När jag sa att det inte funkade för mig, att jag var för kär i honom, och ledsen, så blev han stött. Jag skrev fler långa mails där jag dels försökte utröna vad som hänt, och dels försökte lösa situationen, ge honom bekräftelse, få honom att förstå att vi kunde arbeta tillsammans. Han svarade att han älskade och saknade mig, att jag var en själsvän, och att han hoppades att vi kunde umgås som vänner längre fram. Det var det sista jag hörde från honom.
En vinter med folkmord och panikångest. Hand i hand, intrasslade i varandra. Mitt privata helvete och världens helvete. Oförmågan till ömhet och hålla om lidandet. Hans extraordinära förmåga att kliva in i sig själv, sätta på skygglappar, stänga ute världen och mig. Jag förstod honom, jag förstod honom inte. Panikångestattacker från morgon till kväll. Jag fortsatte skriva till honom, allt mer förvirrat. Sorgset, argt, desperat. Abstinens och besatthet. Mitt flöde varvade Palestinaklipp med traumacoacher och relationsråd. Den sista gången jag var hemma hos honom, klädde hans plastgran och gick ut med sopor och försökte vara glad fast jag var skitledsen, så tog jag upp detta med olika relationsanknytningar: ångestfylld och undvikande, sa att jag kunde se att det var vi, och att det gick att göra nånting åt. Han sa att det lät intressant och gjorde ett test på nätet. Nä, sa han, jag har inte en undvikande anknytning utan en “säker”. Det var liksom det, det var allt. Sen var det inget mer att säga om saken. En till öl, en till jullåt. Jag stannade två nätter, åkte hem dagen före julafton. En sån skakighet i kroppen, men på julafton ringde han ovanligt många gånger - jag hade fullt upp med ett stort julfirande i min exmakes brors stora villa i Sandviken. Det var ett fint, stort gäng, ett alternativt firande där ex och nya och gamla partners och gemensamma och “nya” barn förenades, utan drama. Jag kände mig så välkommen och självklar, och vi lekte lekar och skålade och det fanns glädje i kroppen över hur fint det kan bli fast kärnfamiljer spruckit och relationer tagit slut. Jag hade inte tid, eller lust?, att prata med honom, men ringde ändå upp och det kändes nästan som förut - bortsett från skakigheten som återvände till kroppen när jag hörde hans röst, hans “jag älskar dig”, fast jag ändå inte visste var han stod och om jag skulle få stanna kvar. Hur jävla skört det kändes, att kämpa för att hålla balansen, vara rolig och avspänd - som han behövde mig. Inte ställa frågor, inte “krångla till det” genom att behöva. Jag ville inte åka hem till ensamheten och farhågorna, ville stanna i det ljusa och skimrande som inte hade med honom att göra. Ville knyta fast mig vid mina barn, barnens pappa, hans nya fru, vara en del av deras kärnfamilj, bli galen och vägra släppa taget: Nu flyttar jag in hos er! Inte behöva vara den vilsna med ett stort glas vin i soffan sent på kvällen, och han sov, och fler klipp från Gaza, och relationsråd, men barnen skulle komma dagen efter och jag höll mig i det. Tills de åkte till sin pappa igen och jag inte visste inte om jag skulle åka på konserten i Stockholm eller inte, om jag verkligen var välkommen, om han verkligen ville ha mig där.
Försöka ta sig upp för de hala stammarna, det finns ingenting att hålla sig i - vad gör en kropp då? Vad gör ens händer? Varför måste man upp och vad finns däruppe? Ser inte ens trädtopparna, det är ett lysrör så bländande att det känns som dimma. Och skriket som inte får komma ut, som gör allt mycket värre: Lämna mig inte! Stanna hos mig! Kämpa för oss snälla!
Och han sa: En relation ska inte vara ett arbete, kärleken ska man inte behöva kämpa för. Det ska vara enkelt, och fint, och kul. Och han sa: Jag accepterar bara ett bråk om året. Mer orkar jag inte. Och den kvoten var överskriden så massivt, och det måste bero på mig.
Men det var klart jag skulle åka. Vilda hästar kunde inte få mig från att fortsätta försöka. Satte mig på en krog mittemot konsertstället för att bygga upp mig själv med vin och skrivande. Låtsades att jag hade mitt nya skrivprojekt att hålla mig i, och vinet, att allt skulle bli bra bara jag kunde sluta skaka. Det slog mig inte då hur bisarrt det är att behöva samla mod för att träffa sin pojkvän, nej fästman - för vi hade förlovat oss efter fem månader, i ett litet ekande rum på BiskopsArnö där jag hade mina skrivkurser. Vi hade bestämt oss för att sätta på ringarna när Loreen vann melodifestivalen. Skålade i skumpa och det tog bara två och ett halvt glas innan jag däckade av trötthet och emotioner, till Loreens Tattoo som spelades om och om igen i min hjärna. Men det var då, det var inför vår första och sista vår tillsammans, det var när han upprepade forevers och att han aldrig skulle lämna mig. Att han inte var i närheten av de idioter, som han kallade dem, som jag varit ihop med innan, och efter den långa relationen och äktenskapet med barnens pappa. Korta relationer med omogna män, gränsande till narcissister, som inte vågat hålla om mig, som knuffat ut mig i natten när panikångesten kom. Han var någon helt annan, vuxnare och tryggare, en famn som höll och ville hålla. Forevers blev vårt slagord, och jag visste, på riktigt, att det var vi för livet. Så kom sommaren och Medelhavets stora vågor och höstlöv och Israels bomber och vi klev in i vintern, och jag kände mig alltmer ensam, fast det var orimligt och onödigt… En överreaktion, ett missförstånd? Hans rygg som alltid vändes mot mig när vi skulle sova. Hans trötthet och stökiga hem. Jag städade och diskade och kom med presenter och kyssar och bekräftelse och öl och energi som egentligen började ta slut.
Ta sig uppför de bländande, hala stammarna. Gå över vägen till konsertstället. Se honom sitta längre in i lokalen med sitt band. Nervositeten, gå fram, han ställer sig inte ens upp, ger mig ingen kram, jag får en kram från trummisen i bandet, säger att de ska få vara ifred och att jag sätter mig nånannanstans och skriver. Min vän kommer och vi dricker, och konserten börjar, vi håller upp kafian… och sen svartnar det.
Nästa minne är från trottoaren utanför lokalen och min vän håller om mig för jag har panikångest och hon hjälper mig hämta ut jackan och han är där, och arg, och vi ska gå till tåget, och han säger att han inte orkar mer, att nu är det slut, och vi sitter på olika platser i tåget och jag slänger förlovningsringen i soppåsen, och när vi är framme i hans stad, Uppsala, där jag egentligen skulle sova, och vi skulle ha det bra igen, så är han försvunnen och tågen till Gävle har slutat gå. Jag är själv i vänthallen tills en snubbe kommer fram och börjar ta tag i mig, jag knuffar honom ifrån mig, han ger sig inte, jag rusar därifrån, jag ringer till han som sagt forevers så många gånger att jag trodde på det… Han säger: Du kan sova på soffan. Jag tar en taxi. Kan inte sluta gråta. Panikångesten fortsätter i soffan, blir värre. Han kommer och håller om. Han säger: Vill du verkligen ha mig då? Jag säger ja. Han hjälper mig upp till sängen. Vi håller om varandra. Jag säger att jag slängde förlovningsringen i soporna. Han säger: vi skaffar en ny. Vi somnar. Vi vaknar. Han har ryggen mot mig. Jag stirrar upp i taket. Jag vill åka hem. Jag vill bara vara hemma. Med katterna. I min egen säng. Jag säger det. Han säger: Jag ligger ju här. Jag packar ihop alla mina saker. Han säger inget mer. Jag säger inget. Det är bländvitt och dimma. Det pågår ett folkmord i Palestina. Bröstet är vidöppet och hjärtat syns, hur det pulserar, hur det är på väg att explodera. Jag är så överdriven. Jag är så ledsen och rädd. Nu måste jag hem och gömma mig. Jag vänder honom ryggen. Han låter mig gå.
Om tiden verkligen var linjär och inte cirkulär så skulle jag berättat allting från början. Om allt som händer en människa verkligen hände löpande och inte omlott, om händelser inte trasslade in sig i varann, och man är vuxen när man är vuxen och barn när man är barn, om det fanns gränser mellan åldrar, tider, känslor, situationer, om det gick att säga med hög och bländvit röst: Allt som sker är menat att ske! Och om man dessutom lärde sig för varje snedsteg att aldrig snubbla igen… Om man hade såna handskar, och skor, som fick fäste i de hala stammarna… och däruppe: en fullt levande, grönskande, oemotståndlig trädtopp att vila i, att gungas med av vinden, och se allt från ovan, se mönster och konturer och hur små vi människor är. Då skulle kanske allt ha en tydlig början, ett tydligt slut; hänga ihop med spänstiga röda trådar.
Det är en ny vår ny, det är året efter, och det är mitt i en förintelse och snart sju månaders terror mot Palestinas befolkning. Det är snart sju månaders demonstrationståg senare, i ur och skur, och jag minns den första jag gick i efter att han brutit, och börjat ghosta mig, och jag tänkte på hur västvärlden ghostar Gaza och det palestinska folket och har gjort så länge. Jag tänkte på tystnad och hur olika rädslor ser ut. En människa är rädd för att förlora makt och kontroll, en annan är rädd för att förlora sitt liv. Jag pratar inte om relationen nu. Jag drar ut den privata erfarenheten och den går över i det politiska, eller om det är tvärtom. Jag tror det är tvärtom. Jag börjar varje mening med “jag” och jag tänker på våld, att det kommer i många olika former, och att det aldrig går att jämföra, att det är en västvärldsmetod för att hålla oss på mattan: att mäta och väga och säga åt varann att tänka positivt, tänka framåt, gå vår egen väg, inte vara beroende av andra, släppa sorgen, inte bli upprörd, förlåta och gå vidare, och inte låta någon stå i vägen för vår lycka. Det är fel ord. Det är ensamma, omöjliga formuleringar. Det palestinska folket har inte valt att bli förtryckt. Att välja väg går inte när det sätts upp gränskontroller, murar, militär. Jag gick hem en kväll från krogen och snön låg tät, inte bländande eftersom mörkret fallit, och jag skämdes över smärtan som jag kände. Tills jag kom på, igen, att allt hänger ihop. Inte så att det blir tydligt… Vad hänger ihop så att det är tydligt? När jag gick hem den kvällen, och visste att jag skulle skriva till honom igen, så tänkte jag på hur det omänskliga - det att inte vilja se och erkänna andras lidande, eller rent av framkalla och understödja lidande - tar över och blir som en norm. Det hårdhudade idealet. Att inte våga kliva in i andras världar, eller inte vilja. Att inte försöka se saker ur andras perspektiv. Vad det gör med och mot oss. Byggandet av fort och inte orka, inte vilja, inte våga, ta ansvar. Se sin del. Jag visste att jag skulle skriva till honom om min del, om hur mitt barndomstrauma alltid förstört, för att jag så länge sett mig som någon inte värd att älska. Och hur jag skämts över det också, att det varit så svårt att se mig själv som jämlik och berättigad, och att de kroppar jag levt intill har varit höga, hala stammar att försöka klättra uppför. Komma upp till någon annan ur ett underläge, stå intill och känna: jag får finnas där. Skammen i att inte riktigt tycka om sig själv. Och den tickande rädslan för att bli övergiven. Och sedan upprepa ritualen i att bli övergiven, eller överge sig själv, igen och igen, med oväntade anfallsmanöver. Det blir en mycket märklig tradition, som innefattar att be om ursäkt, minst tusen gånger, att tappa logik och kurs och lura sig att det inte går att leva utan den som gör en illa.
Komma en decimeter upp för den hala stammen och sedan halka ner igen. Jag köper fotplåster som ska rensa kroppen och göra sömnen bättre, en särskild kristall som ska stärka, och minst två appar som sägs ha ett utvecklat program mot trauma - ingenting fungerar, förstås, det finns en blomstrande marknad för oss som inte får fäste (algoritmer inställda på att sälja skit till desperata människor), liksom det finns en marknad för Palestina: smycken och sjalar tillverkade i Kina och Bangladesh.
“Du kommer aldrig att svara på nånting jag skriver va?”
“Nej”
“Varför inte?”
———
Tystnaden. Tystnaden som de längtar efter i Palestina. Bombplanen, hus som rasar, människor som skriker, famlar i spillror, gräver och gråter, och springer, springer, för att hoppas hamna i säkerhet, hoppas att alla de älskar ska klara sig, hoppas att världen ska se och höra, det är som om till och med blodet hörs och allas vidöppna bröst, och tanksen som rullar in, rullar över, allt liv som bara förintas, försvinner och lever kvar, det outhärdliga i att finnas kvar utan de som man älskar. Den outhärdliga smärtan, och att omvärlden fortsätter blunda.
Vi klättrar upp för de hala stammarna! Det är så jävla jobbigt, men vi måste se om det finns trädtoppar och grönska däruppe!
“Tänker du fortsätta ignorera mig?”
“Ja”
“Men varför? Varför kan vi inte prata om det här?”
———
För fyra år sedan: En man blev aggressiv efter en månads närhet för att jag sa att jag inte tyckte att han lyssnade på mig. Vi var ihop en månad, och jag var så jävla kär. Två år sedan: En man kastade ut mig på gatan med panikångest. Och gjorde slut med mig när jag var upptagen med jobb i en annan stad, och precis blivit hotad av nazister, han skrev att han skulle orosanmäla mig för att jag tog narkotikaklassad medicin mot min ångest när jag hade barnen… Vi var ihop ett halvår. När nazisterna började göra orosanmälningar visste jag först inte om det var de eller han. För ett halvår sen, snart: En man gjorde slut för att jag… Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Han sa att det blivit en krock.
“Vad är det för krock? Vad menar du?”
———
Det enda jag förstod var att jag behövde mer än han kunde ge, och från den plats jag kommer har fan smulor varit värsta måltiden, så det funkade inte, inte för mig, som förklaring. Det enda jag kunde trösta mig med var att jag varit för jobbig. Med min jävla panikångest och mina politiska aktioner - som absolut inte hör ihop, men kanske gör det ändå. Inte vet jag. Det var så många som hörde av sig efter uppbrottet (det ordet stämmer inte heller) och sa att vi varit så perfekta ihop, så fina tillsammans, så kära.
“Varför vill du inte ha mig längre?”
———
När en person lämnar och ghostar och sen blockar… Man vet ju att den personen fortsätter leva och rör sig i världen, med sin kropp som man legat nära, som varit en hal stam man försökt klättra upp i - jag måste hitta din trädkrona, jag behöver få ligga där och gunga i vinden… Det är som om en människa dör… När det blir helt tyst… Nej, det är en själv som dör. Som försvunnit. Jag vet inte. Jag vet bara att jag låg varje morgon och varje kväll och scrollade och delade klipp om Palestina, gick i demonstrationer, och när jag skrek så skrek jag för kärlekslösheten i hela världen. Den jag växte upp i, den jag haft som karbonpapper för varje relation - och jag jämför inte. Det ena får lov att existera inuti det andra. Inte som en famn. Utan som det vidöppna bröstet och hjärtat som ramlar ur kroppen - och man får tag i det precis innan det faller splash ner på marken för vem som helst att trampa på… En liten stund, innan man dör, håller man det mellan sina händer, och innan man dör hinner man förhoppningsvis sätta in det i bröstet… och om kroppen är ett fodral, ett skydd, eller huden - som enligt vetenskapen är det främsta försvaret - så går den att lappa ihop. Om man bara är psykiskt skadad, inte fysiskt. Inte som människorna som bombas i Palestina. Och skriket, som om man skulle dö fast man vet att man inte gör det, reser sig mot himlen, tillsammans med alla andras skrik, över hela världen alla människor som skriker.
Och sen tystnaden igen.
“Jag älskar dig”
———
Och man har det här rummet i sig där dörren aldrig stängs och murar aldrig byggs, det finns ingen taggtråd och ingen militär, det är fritt fram för alla att komma och gå. Och vissa dröjer. De vill inte lämna. Och en dag tänker man att det är okej. Man försöker inte knuffa ut dem längre. Istället rör man sig ut i världen, man krokar arm med andra som också kämpar för att ta sig uppför för de hala stammarna…
“Varför gör vi det här? Varför fortsätter vi?”
“För vi vet inte hur det ser ut däruppe, och vad vi kommer att se.”
Så ligger jag i sängen med mina plåster under fötterna och inser att jag inte har några ord kvar. Inte till honom i varje fall. Han sitter kvar i en nedsjunken soffa inom mig - det är så många som suttit just där, och jag har inget mer att säga. När den konkreta dörren slogs igen, det var då jag skulle sluta prata, sluta försöka, men jag har stått med vitsippor bakom min mammas rygg och hon vände sig aldrig om. Och jag gav ändå inte upp.
Bombplanen cirkulerar över Palestina, tanksen rullar, och människor som är älskade försvinner, dör, på riktigt.
Och vi fortsätter
försöka
komma upp
för de hala
stammarna
Comentarios