Nytt år, 2022, och nytt ska skrivas till denna hemsida, men först denna juldikt skriven av Jävelsdotter, publicerad i Arbetaren 10 december:
Det var en gång en julebock i gnistrande vintertid. Den stod där så gigantisk och utstrålade julefrid. Tusse och Loreen sjöng på en sprakande scen. Platsen var Slottstorget, Gävle, det var årets första advent. Familjer samlades, sjöng med, som om inget hade hänt.
Snubbar främst från Dalarna hade färdats dit, med fula vajande fanor och flygblad fulla med skit. De vecklade ut en massiv banderoll, det var hets mot folkgrupp och minst tio troll. Snuten nynnade med i Tusses hit, folkhavet växte, det var kallt och vitt. Mitt i familjefesten stod nassar på rad, gick runt bland barnfamiljerna med sina otäcka flygblad. Skrämdes och hotade i vår pyntade julestad.
Snuten sa att det var helt okej,
de får väl göra sin grej,
tillstånd? Nej nej, men hej,
yttrandefrihet jävlarimig!
Många rädda drog från platsen – många arga följde med. Demokratin måste ju alltid få utövas ifred. När Tusse sjunger om röster som alla ska få höra, menar han inte att hat ska bjudas in för att köra. NMR:s röster, sa vissa, kunde inte festen förstöra, de ”vissa” var de vita som nassar inte vill förgöra. Skakade och skadade behöver fly för sina liv, när demokrati bara är ett snyggt substantiv. Julbocken stod upplyst med röda sidenband. Vi Gävlebor har nästan glömt att den brukar stå i brand. Fem år sedan sist, och allt som hänt på den korta tiden: SD:s snabba växande och en värld som känns förvriden. Dans runt julegranen eller dans efter nassars pipa? Klassklyftor som ökar, hårda tag, är svårt att begripa.
Kapitalismen har tagit stryptag, och fascismen hänger på, patriarkatet röjer vägen, är det de tre vise männen vi ska få? Stjärnan hänger blek och tärd i juletidens natt, och fåren bräker aningslöst till mörkermännens skratt. Ser vi inte faran måste vi backa ut ur led, för normaliseringen blir hjärntvätt och demokratin blir sned. Bara några få som får höras, det blir mer och mer en lag, den avgrund som kommer närmare är högerns smarta drag.
Högern lägger grund för för nassarna vid julebockens fot,
och vem är inte höger nu när sossarna ryckts upp med sin rot?
Var finns omsorg och solidaritet, var finns alla anarkister?
Var finns motståndet och klasskampen och sanna socialister?
Vi finns, men jobbar i skift, i samhällets åtskiljande apparat.
Där vi står mot dom och konkurrerar, och sällan hörs ordet kamrat.
Men sagan är inte slut, för detta hände i Gävle kommun:
Vi antifascister samlades för ingen jul ska bli äckligt brun.
Röd är färgen, röd är kraften, hjärtat rött och hett.
Svart är fanan för den nya värld där solidariteten jobbar brett.
Vi samlades vid den lilla bocken, som kommunen ej har byggt.
Den står på sidan om, av ungdomar uppbyggd, vilket kändes rätt och tryggt.
Tillståndet kom sent till oss,
polisen varnade för hot förstås,
men hotbilden var vag,
för fienden är svag.
Snuten dök upp i periferin,
vi såg inte till några andra svin.
Manifestationen växte varm och stor,
och den lilla bocken växte sig större än ni tror.
Vi höll tal, sjöng Bella ciao, vi tände ljus och brann.
För antifascismen lever och är hoppfull, varm och sann.
Vi är många fler, vi måste bli många mer, vi måste skynda oss att svara: Vilka vill vi vara? Och var? Innan ljusen släcks och mörkret väcks:
Om vi vill finnas kvar,
i frihet och andetag och kärlek som varar. Då krävs det att vi svarar: I vilken värld vill vi leva, inte bara knappt överleva? Det var en gång två bockar, en gigantisk och en liten. De stora den tindrade, den lilla den var sliten. En byggs av kapitalet, en byggs av unga händer. En stöttas av nassar, som vill cementera gränser mellan länder. Den andra har inget med nationalitet att göra, den står fri att flamma, och fri att beröra. Nu har vi sjungit färdigt vår sång för denna gången, en sång om partisaner och att slippa bli fången.
Röd är färgen, röd är kraften, hjärtat rött och hett. Svart är fanan för den nya värld där solidariteten jobbar brett.
Sången den ska återupptas av ett växande vi. Den stora bocken inhägnad, den lilla bocken fri. Så slutar denna saga om repressioner mot antifa, vilka skrämmer värre än nazister hela vägen från Gävle till USA. Den frihet som vi står för, den är värd mer än allt, och den som inte vill förstå, den får fortsätta leva kallt. Även när våren kommer, och sen när nästa val är slut. Det är vi antifascister som kommer att stå upp, och därför stå ut.
Vi är inte rädda för ruiner - Durruti