Sök
  • Jävelsdotter

"Det är vår plikt att slåss för vår frihet"

Idag den 1 september är det 81 år sedan nazisterna ockuperade Polen, drev polacker ut ur sina hem, och Andra världskriget startade. Idag är det också sex år och 22 dagar sedan Micheal Brown mördades av polisen i Ferguson. Det är 75 år och fem månader sedan koncentrationslägret för kvinnor, Ravensbrück, befriades. Då hade 20 000 kvinnor förts bort på en SS-kontrollerad dödsmarsch - dessförinnan hade drygt 9000 kvinnor räddats av de Vita bussarna. Det är idag tre månader och sju dagar sedan George Floyd mördades av polis, och drygt fem månader sedan polis stormade den sovande Breonna Taylors hem och sköt henne med sju skott. De var alla oskyldiga.




Polisen Darren Wilson försvarar sig i en teveintervju efter mordet på artonåriga Micheal Brown (9/8 2014): ”Det var någonting demoniskt i hans ögon”. Han hade därmed blivit skraj, och skjutit. För en blicks skull. Frågan: Det fanns inget rasistiskt i ditt handlande? Svaret: Nej absolut inte. Jag är inte sån. Han beskriver sig som helt normal. I samma dokumentär, Whose Streets, vrider och vänder BLM-aktivisten Brittany på begreppet ”normal”, som svart, lesbisk, ständigt ute på gatorna för att väcka medvetande kring svartas liv och situation… Det normala har aldrig varit för henne, för det normala har - under hela hennes liv och långt dessförinnan - varit att anklaga, stalka, terrorisera svarta. En svart man säger att han knappt törs köra inom hastighetsbegränsningen i Ferguson eftersom polisen är överallt, ute efter en anledning att sätta dit honom. Det är det normala. Så det normala måste förändras, bli ett rum för alla, men vi är långt ifrån där.

Det där med beskrivningen av demoniska ögon… Det borde i sig ha setts som rasistiskt, istället togs det som en hint om förväntad våldsamhet. En tonårskille kan inte ha demoniska ögon, men en tonårskille, som lever under ett ständigt förtryck och i ständig rädsla, kan ha arga ögon, sorgsna, desperata, tomma, glödande av hat.

Hitler kanske också beskrev sig själv som normal. I dokumentärserien Nazismens kvinnor berättar journalisten Ruth Andreas-Friedrich om när hon besöker ett nazistmöte och det enda hon kan tänka på är Hitlers galna, fanatiska blick. Hon förstår inte att andra inte ser den och känner samma obehag och rädsla som hon. Men beskrivningen fanatisk har också förekommit i nazistkvinnornas beskrivning av Hitler och stämningen i Tyskland före kriget. Enligt dessa kvinnor är det fanatiska någonting som håller ihop dem, får dem att känna sig starka. De kopplade ihop fanatism med stark beslutsamhet, det blir således något som laddar upp och därmed skyddar de som står ”på rätt sida”.



I Frankrike fanns under kriget en stor och välorganiserad

motståndsrörelse men de slogs mot en ockupationsmakt. De kvinnor som gjorde motstånd i Tyskland stämplades - och avrättades - som landsförrädare. Ruth Andreas-Friedrich hade kontakter och hjälpte judar med falska pass för att kunna gömma sig undan nazisterna i Berlin. Hon skickade värdesaker till de som befann sig i exil - deras egna värdeföremål, som nazisterna annekterat. En historiker säger att en del i det stora hatet från andra kvinnor mot motståndskvinnor, som Sophie Scholl, Hilde Koppi, Liberta Shulze Boysen mfl, också grundade sig i att de kvinnor som gjorde motstånd visade en annan möjlig väg att gå. De gjorde något som andra inte gjort, och visade därmed att Tyskland inte stod enad runt Hitler, hans propaganda och dödsprogram. Det var en lucka av medvetenhet och mod som inte fick öppnas, inte växa. Varje tecken på att det normala inte var det normala måste bekämpas, med tortyr och avrättningar. Men luckorna hade redan öppnats.




I boken Kvinnorna i Ravensbrück (av Rolf Tardell) beskriver den överlevande Helena Dziedzicka Ravensbrückrättegångarna i Hamburg (som varade i två månader) och en av de åtalade, en kvinna som arbetade som övervakare/angivare i lägret och plågade fångarna på de mest inhumana sätt. Hon beskrivs som att hon har något djävulskt över sig. Är stundtals på ett strålande humör, som om är på en fest snarare än en rättegång. De åtalade kvinnorna säger, liksom de flesta anklagade under rättegångarna, att de var ”offer för SS” och agerade i enlighet med order. SS-soldaternas fruar, och många andra aktiva nazister, blir varken anklagade eller dömda. En av fruarna i Auschwitz trivdes så bra i sitt hem där att hon aldrig ville flytta. Hon kunde gå ut i lägret och plocka tjänstefolk bland lägerfångarna, och plocka på sig av deras annekterade ägodelar.

Den vita världen har aldrig varit så vit som i den ariska.

Vad såg Micheal Brown i polismannens ansikte innan han blev skjuten? Det kan han inte berätta.

Lägervakterna och SS-männen var ute efter att radera varje tillstymmelse till uppror, även i mänskors ansikten. De skulle förödmjukas och skrämmas bort från sina egna uttryck, och arbeta sönder sina kroppar - tills lemmar och drömmar alienerade sig från ett en gång starkt och egensinnigt psyke.

Men i rättegångarna i Hamburg hade från början fastslaget att ”ha följt en order inte är ett tillräckligt försvar för att undgå straff”.

Polisen som mördade Micheal Brown blev friad. Dessförinnan hade polisen bränt upp Browns minnesplats, den stora högen av nallar, brev, hjärtan, plakat, på den plats där hans kropp låg i timmar - utan att hans mamma fick komma och hålla sin son.

Iréne Herz-Weitzbergs syster Vera mördades av nazisterna efter att ha blivit angiven av en polsk antisemitisk kvinna. Först fick hon straffet att slavarbeta i en SS-officers trädgård i Lwów. ”När trädgården var färdig placerades alla judinnor på en lastbil som körde dem till skogen där alla sköts. 250 personer, alla mellan 15 och 25.” Irénes syster Vera var 17 år. Iréne överlevde den polska ockupationen under falsk identitet. Hon förflyttades till Wien och arbetade/infiltrerade på nazisternas Organisation Todt som hade ett kontor där. Innan hennes identitet avslöjades, och hon deporterades till Ravensbrück, var hon aktiv i motståndsrörelsen och räddade polacker från Nazi-Tyskland. Om ankomsten till Ravensbrück säger hon: ”Inget var normalt. Vad vi än sa och vad vi än gjorde så slog de oss och skrek åt oss. Vi var inte vana vid att befinna oss i en situation som vi inte kunde förstå.”


Kvinnorna i Tardells bok vittnar förutom om helvetet på lägret också om mottagandet när de kom som flyktingar till Sverige. Inga Gottfarb, som arbetade åt en judisk organisation och besökte många av de karantänläger där flyktingarna bodde, skrev en bok: Den livsfarliga glömskan, i vilken hon beskriver hur den svenska myndigheten sällan gjorde något åt antisemitismen som också tog sig uttryck hos flyktingarna. Svenska myndigheter tog ingen hänsyn till att det fanns flera etniska grupper bland polackerna, men ”vid denna tid i Sverige var fördomar mot judar inget ovanligt, antisemitismen hade funnits här under stora delar av krigsåren.” Det vill säga: Det var ”normalt” att vara antisemit. (Som det idag tycks vara ”normalt” att tycka att mänskor som bott här i flera år ska deporteras till omöjliga livssituationer).


I Whose streets (av Sabaah Folayan) säger en aktivist - som tagit som sin uppgift att filma polisernas brutalitet, han bär aldrig vapen, bara sin kamera, och har blivit nedslagen och arresterad flertalet gånger (för sitt behov att vittna, visa verkligheten, i kontrast till den bild som amerikanska medier hjärntvättar sina tittare med… Upplopp och kaos - inte som ett svar på våld och förtryck, utan som ett bevis på svartas och antirasistiska aktivisters oregerlighet - överreaktioner - som måste stävjas, om så med illegala krigsvapen och en fullskaligt väpnad polis mot obeväpnade, sörjande, arga aktivister/samhällsmedborgare): ”Vi lägger grunden för att dra ut kniven hela vägen genom att förbättra våra barns liv. När det är deras tur att fatta beslut så kan läkandet som Malcolm X pratade om inledas.” En kvinna talar om en ”aktivistgeneration” och säger: ”Alla som engagerar sig kommer att uppfostra barnen på ett nytt sätt.”


Avslutningsvis, ännu ett par ögon, De blåaste ögonen i Toni Morrisons debutroman med samma namn. Här har våldet mot en ung svart flickkropp transcenderat in i en dröm om det mest omöjliga. Det omöjliga - de blå ögonen, för att passa in i samhället, för att slippa våldet - blir den enda vägen ut. När den omöjliga anpassningen till ett brutalt rasistiskt samhälle (där den vita makten samarbetar, på alla nivåer, för att upprätthålla en våldsam, diskriminerande och kränkande ”normalitet” - som helt motsäger en demokratisk agenda/självbild och omöjliggör realistiska drömmar) är den enda vägen ut, då blir den unga flickan slutligen galen. Hon måste tappa sin kropp, sin egensinnighet - som kvinnorna i Ravensbrück - för att överleva. Det är vad den vita, rasistiska och patriarkala strukturen i slutändan gör med våra kroppar. Och det där därför vi måste fortsätta - med alla medel - att kämpa emot. Som Brittany och hennes fru och barn skanderar i slutet av Whose streets (ett citat av Assata Chakur - som 1973 var nära att dö efter polisvåld, fängslades, flydde, klassades som terrorist, och nu lever i exil på Kuba): ”Det är vår plikt att slåss för vår frihet! Det är vår plikt att vinna! Vi måste älska och stötta varandra. Vi har inget att förlora förutom våra bojor!”



26 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla