Sök
  • Jävelsdotter

En annan Ada, en annan tid



1) Moa, ingång:


Det flyger en polishelikopter över Gävle och solen har gått i moln. Läser en text om Moa Martinson, fast jag läst så mycket av och om henne visste jag inte att hon flera gånger lades in för svåra depressioner. Eller n-a som det stod i journalen: nerverna. Det är märkligt att jag missat det, jag undrar om de texter jag läst varit för fokuserade på Harry Martinsons svårmod och depressivitet? Moas första make sprängde sig själv till döds med ett dynamitskott i munnen. Två söner drunknade i sjön Styran 1925. Då hade Helga, som hon egentligen hette, börjat skriva för Elise Ottesen Jensen, Ottar, på Kvinnosidan i Arbetaren och börjat få ett både uppskattat och provokativt rykte. Hon var en pionjär i att skriva, för en allt bredare massa, om moderskap, fattigdom, politik, och pennan vässades i samklang med att hon läste mer och senare också med hjälp från Fogelstadsgruppen som köpte en skrivmaskin åt henne och skrev in henne på deras kvinnofolkhögskola. Hon hade gått med i Sorunda LS tillsammans med sin make och varit den som ivrigast och kunnigast kommit med förslag. Hennes politiska intresse hade vaknat 1921 i och med arbetslösheten och att en stor procent av de fackligt anslutna helt saknade arbete (vilket drabbade hennes make hårt). Helga försökte förena syndikalismens politiska krav med det som fortfarande sågs som privata kvinnofrågor, hon önskade att män och kvinnor i samma kamp kunde enas i kamratskap. Ändå anklagades hon efter sin debutroman Kvinnor och äppelträd av en kvinnlig recensent för att vara "könsantagonist".



Men jag stannar vid träden, och Moa kommer jag att skriva mer om. Det finns en passage i Jag möter en diktare där det fladdrar en klänning, "urblekt och trasig, som jag fick av Ada Schiött att vara "fin" i första gången jag mötte Martinson i oktober 1927. Jag bar klänningen en mulen, kall januarisöndag, då jag blev änka och min man låg i skogen en bit från stugan. Ada Schiött hade inte givit mig någon avlagd trasa utan en knappast begagnad finklänning - med knapprader på ärmarna och lång knapprad fram, ett överdåd som jag tyckte var höjden av lyx /.../ Trasig och med knapparna samvetsgrant uppsprättade hänger den ödesminnande klänningen där /.../ Utnötta kläder minnande om födelse och död, kärlek, glädje och tårar, besvikelse och bitterhet utan namn."


På Wikipedia görs det en sak av att Ada hade ett förhållande med författaren Gustav Hedenvind-Eriksson. Men går man in på hans wiki-sida görs ingen sak alls av att han hade ett förhållande med Ada Schiött.


2) Ada Schiött (10/10 1890 - 23/5 1933):




"Liksom sin franska förebild /Louise Michel/ var Adas personlighet i ständig revolt, i propaganda såväl som i direkt aktion mot myndigheter och andra som försvarade och förtjänade rikedomar på de sociala orättvisorna", skriver Gustav Sjöström (medlem i Lundakommittén som grundade SAC) i tidningen Brand 1961.



Ada föddes troligtvis i Umeå och växte upp i Malmberget. Hennes pappa var rallare och gruvarbetare, vem hennes mamma var framgår inte av Sjöströms text. Artikelförfattaren återkommer till Adas "klena gestalt". I ett brev beskrivs Ada på följande vis av en Henriksson på Gällivare Folkbibliotek: "Åren omkring 1910 var Ada Schiött en känd anarkosyndikalistisk uppenbarelse bland rallarna på banbygget Gellivare-Porjus liksom bland gruvarbetarna i Malmberget och Kiruna. Hon sålde Brand och syndikalistiska småskrifter." J.H Brädefors skriver i Norrskensflamman 1960: "När vi ungdomar roade oss och dansade i Folkets Hus kom alltid Ada i sin röda "sari" med en stor tidningspacke under armen och ropade: Köp Brand och Folkviljan, när hon gick runt i balsalen, men hon deltog aldrig i ungdomarnas nöjen". Det är förstås beklämmande att läsa en text, som den av Sjöström, som så ofta återkommer till Adas utseende, det är svårt att förlåta tiden också för sådant. Som att hennes ena öga var snett och hade "ett drag av smärta". "Kortväxt, mörk, smal, eterisk". Moa Martinson ger henne en något mer kamratlig beskrivning: "En förtjusande människa värd en hel bok", men återkommer också till hennes späda gestalt som hon förklarar med hennes "marscherande" mil efter mil "över oländiga myrar i Lappland för att predika socialism". Givetvis låg också fattigdom till grund. Den sari som ovan omnämns var röd. Sjöström skriver: "Ada älskade den röda färgen - hon var ju flammande betsröd till sitt inre!". Röd hatt, röd kappa, röd klänning. Oftast beskrivs hon som insvept i ett rött tyg som räcker ner till hälarna.


1909 publicerar Göteborgs Aftonblad en notis med rubrik: Razzia bland unghinkarna. Fem ungsocialister har häktats "såsom misstänkta för att de spridit den med kvarstad belagda skriften Kamrat i militärtröjan". En av dessa är Ada Schiött. (En annan är agitatorn John Andersson som får som straff att fullgöra sin värnplikt). Ada stämplas i artikeln som en "lösdrifvare".


I Kiruna hade Ada en kiosk från vilken hon sålde anarkistisk litteratur och tidningar.

Det var också här som hon träffade Hedenvind-Eriksson. Brädefors skriver vidare om Ada, att hon under storstrejken gått till järnvägsstationen med sina tidningar varpå stinsen sagt åt henne att lämna området. Hon ignorerade tillsägelsen och stinsen tillkallade polis att föra bort henne. Ada tog då upp en näve sand och kastade i polisens ögon.


Hon lämnar Kiruna för att läsa till småskolelärarinna "någonstans söder om Boden", närmare bestämt Öjebyn. När kyrkoherde Edqvist i Kiruna får höra om detta skriver han och varnar: Ada är anarkist, gudsförnekare och olämplig som lärarinna, men får svaret av rektorn på skolan att Ada fått högsta betyg i kristendomskunskap och att hon ses som mycket lämplig. Hon blir ändå sedan avskedad under förevändning att hon hissat röd flagga före den blågula... Egentligen, menar Sjöström, blev hon avskedad för att ha inhyst finska flyktingar i skolan. Barnens föräldrar kämpade för att få behålla en mycket uppskattad lärare, men maktmännen hade bestämt sig: Ada skulle väck.


I en senare text om Ada (1962, också i Brand) understryker Sjöström den "heroism" som ligger i "the struggle of life", och att det är något som bortses när minnesporträtt av mänskor skrivs. I dessa betonas prestationer, framgångar, och inte sällan någon form av makt: socialt eller ekonomiskt kapital. Och förstås hamnar kvinnorna alltid i skuggan. Sjöström ska ha en eloge för att han fortsätter lyfta Ada, i en tid då "originella" kvinnor, som inte existerade för att behaga männen (och det finns så många av dessa, som kämpade mot strömmen, som historien valt att glömma bort), ofta sågs som skrymmande och provocerande. Moa Martinson fick sin beskärda del av denna misogyni som en - fortfarande idag - måste ha mycket mod och kraft för att orka, på daglig basis, stå emot. Sjöström ser Ada som en "i anden brinnande, som ville något". Hon sökte ständigt kunskap om samhället och världen; system som urholkade och krossade människor. Ada kämpade "för den samhällsklass till vilken hon hörde med både kropp och själ." Hon undervisade inte bara eleverna där hon verkade utan gick runt i samhället för att dela med sig av det hon lärt genom självutbildning och erfarenheter.


1926-28 arbetar Ada på Byggnads- och Träindustridepartementet på SAC expedition i Gävle. Brädefors skriver att hon arbetade som lärarinna i Gävletrakten och att det var här hon gömde flyktingar - många radikala finska arbetare rymde till Sverige eftersom de jagades av Mannerheims polis. Sjöström berättar om ett antifascistiskt möte, anordnat av Gävle LS, där fascister infunnit sig. En av dessa, Hallgren, hotade med att "när han och hans ruggiga följe nästa gång skulle besöka ett arbetarmöte skulle de ha - musik från Bofors med sig!" I Jag möter en diktare skriver Moa Martinson att Ada, när hon ett par dagar senare, fick se en av Hallgrens fascistkollegor på ett kafé gick hon rätt fram till denna och gav honom en örfil. När Moa och Ada, i samma veva, skulle boka biljetter till Stockholm stod samme fascist i samma kö. Ada skrek: Där är han! Varpå mannen vänder sig om, känner igen Ada, och springer därifrån.


"Livet självt hade format sig för henne, att det för henne utgjorde ett imperativ till opposition och revolt. Orsaker till sådan saknas inte heller nu mot allt det översätter som av nya makthavare, idag med demokratiska etiketter sig påklistrade, toppridande människor, tvingar in dem under ett allt mera utsträckt statstyranni," skriver Sjöström. Både han och Brädefors (skp) skriver om ett propagandamöte i Stockholms konserthus som "Flygnazisterna" ordnat för att "slå ett slag mot kommunisterna". Flygnazisterna kallades de efter Nils Flyg (som bytte spår från kommunism till nazism) - själva kallade de sig för socialistiska partiet, då de inte "tagit steget fullt ut" till att kalla sig det de var: Nationalsocialister. Ada fanns med på mötet som representant, förmodligen för Stockholm LS. Efter att en av nazisterna talat äntrar Ada talarstolen. Hon hade begärt ordet, men vägrats. "Ordf. för mötet slog klubban i bordet flera gånger medan Ada talade för att tysta henne. Hon vände då på huvudet mot ordföranden och röt åt honom: "Vad fan hamrar du för, du irriterar mig för jag skall tala". En av de ledande nazisterna försökte dra ner Ada från talarstolen. Ada: "Vad fan klöser du mig för, gå och sätt dig, för jag ska tala." Hon fortsatte därmed sitt tal, vilket jag önskar det fanns ett referat till, jag vill höra Adas egna ord! Men de dränks liksom i bilden på henne som en stridbar "Röd jungfru". Hennes agitationsturnéer blir heller inte synliga i de texter som finns om henne. Wikipedia skriver dock: "Under 1920-talet höll hon tusentals offentliga föredrag för syndikalisternas räkning på ämnen som syndikalismen och kvinnors medlemsskap i fackföreningarna, kvinnorna och de sociala frågorna, rätten till abort, samt mot krig, superi och fascism".


1990 publicerade Åsa Britasdotter en bok eller en skrift om Tidiga frihetliga kvinnor i vilken hon skriver om Ada, med rubriken Ada Schiött - klädd i rött. Ska försöka hitta den skriften och återkomma med mer information om en kvinna som jag verkligen vill, behöver, veta mer om.


Ada Laurentia Elisabet Schiött dog den 23 maj 1933 på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm efter en lång tids sjukdom. Hon var då 42 år ung. Ada Schiött ligger begravd på Skogskyrkogården. Vid hennes begravning talade ingen präst utan syndikalisten Ragnar Johansson. Norrskensflamman publicerar en dödsruna: "En kämpe i proletariatets led har gått bort /.../ Ada Schiött var sedan länge känd som en stridbar kraft med brinnande intresse för arbetarnas frihetskamp. Hon var med i den ungsocialistiska rörelsens glansdagar /.../ De senaste åren har hon gjort sig bemärkt framförallt för ett stort intresse för en revolutionär enhetsfront bland arbetarna. Bl a har hon gjort en verkligt värdefull insats i Centrala Amnestikommitténs arbete, i arbetslöshetsrörelsen och Antifascistiska enhetskommittén. Var hon deltog, deltog hon med energi och kraft och var alltid beredd att slåss för sin mening."


Eftersom det tycks finnas allt för få av Adas egna ord ihågkomna och bevarade så lånar jag några ord från Emma Goldman, en anarkistisk kampsyster till Ada, som föddes igår den 27 juni för 151 år sedan, ord som jag tänker mig att Ada Schiött skulle skriva under på: "The inherent tendency of the State is to concentrate, to narrow, and monopolize all social activitities; the nature of revolution is, on the contrary, to grow, to broaden, and disseminate itself in ever-wider circles. In other words: the State is institutional and static; revolution is fluent, dynamic."


Till Ada Schiött, i knallrött och bestående minne. Den svarta fanan hissad.

175 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla