Efter att ha blivit dumpad, hotad. (Den här mannen som nämns sa första gången vi sågs att han aldrig dejtat någon mer vänster än han, och jag kunde se på hans ögon och rörelsemönster att det gjorde honom obekväm)
UTDRAG UR "APPENDIX":
I Iran bränner kvinnor sina slöjor.
De dansar och bränner och jublar. De skriver: Kvinna Liv Frihet på väggar och murar med risk för sina liv. En vän som jobbar som sköterska skrev att en ung mamma till två barn fick ett hjärtstopp, en isande kort livsomvälvande stund, innan hjärtat slog igen. En annan vän skrev ett långt meddelande om sin situation, två barn med en pappa som är narcissist och förmodligen psykopat, hon håller det inom, hon vill vara ett soligt ansikte utåt för hon driver ett skört företag som behöver kunder. Hon skrev till mig för hon vet, som Audre Lorde skrev, att tystnaden inte skyddar. Jag förstår att mitt mående skrämmer bort folk. Så, tystnaden kan skydda. Den skyddar definitivt M. Men Audre Lorde menade ju långsiktigt. Vad vi tar för ansvar. Vad tystnaden tar för ansvar för andra. Kalle kom förbi för att hjälpa mig med nåt datastrul och han påminde mig om våldet mot kvinnor (som jag egentligen inte behöver bli påmind om), att kvinnor som utstått
kränkningar och våld greppar efter halmstrån, de små fina dansande orden, hur mycket ljug de än är, den pyttelilla värmen, för vi som blivit utsatta fäster de andra orden som klistermärken på hjärtat, och vi vet inte hur vi rispar bort dem sen utan att delar av hjärtat följer med. Som när jag skrev till min vän sköterskan, som har kontakt med sitt ex, att jag skulle vilja ha den där lilla ofarliga ytliga kontakten med M också. För jag saknar den. Hon skrev att hon förstår, men samtidigt inte: varför vill jag ha kontakt med någon som hotat mig och skadat? Halmstrået, baby. Mäns förändring. M:s “utvecklingspotential” som han snackade om, men inte hade nån verkstad för. Vi hade kunnat gå och prata med nån. Vi hade tillsammans kunnat följa @thesecurerelationship på insta och gått igenom deras tips för hur anxious och avoidant partners kan hitta fram till varandra och slippa drama och konflikter. För tystnaden skyddar inte. Tystnaden gör bara ont. Jag har försvunnit, skrev jag till min vän sköterskan, och hon svarade: Nej, du har inte försvunnit, du är här, det är han som har avlägsnat sig.
Har tänt mitt gula ljus i sovrumsfönstret. Min katt tvättar sig. De andra katterna ligger inte i min säng på samma sätt, tror att just min egensinniga gingerkatt, som är tryggast av de tre (inte kommer från katthemmet), har paxat platsen. Jag tror eller vet att jag kommer att klara den här kvällen också. Det är redskap jag behöver och rustningen. I need a second skin, som Mia Zapata sjöng.
Teckningen av Mia som nu står och väntar på att få en fin ram runt sig. Hon som hjälpt mig med sin musik, sin röst, sina rörelser på scen. Hon blev våldtagen och mördad samma sommar som jag gick ner mig i anorexi. När hösten kom blev jag intagen på låst avdelning. Jag förstår det: jag klarade inte av all mat de tvingade i mig, jag ville få bort den från kroppen, springa ut, gå så fort som kroppen orken. Jag var en fara för mig själv. Plus att jag tänkte på att rymma, fortsätta svälta. Bort med mig bara! Tänk att jag aldrig kunde se att jag var ett skelett. Inte ens när vågen stod på 35. Jag tänkte inte så. Det fanns ingen logik. Jag ville bara inte vara kvinna, jag ville särskilt inte vara mig som kvinna. Det var ett skydd. Mitt hjärta var stängt. Så stängt att det kunde sluta slå. Och nu är det så fucking blödande öppet. En kran. Stänker ner M. Har stänkt ner andra, men inte alls många. Jag kan inte för mitt liv säga att jag nånsin varit en hemsk flickvän till någon. Men jag kan säga att många män har varit hemska mot mig. Och det tycks som om det är de som varit mest hemska som jag har svårast att ta mig förbi. Kanske för att det för mig är så obegripligt hur hjärtan kan vara så stängda, och rädda, och fulla med hat. Låter det banalt? Jag har själv burit ett sånt hjärta, men den enda jag hatade var mig själv. Det jag var rädd för var livet. Livet som kvinna i den här världen. Livet som MIG som kvinna i den här världen. Utan redskap, rustning. Men vad tänker jag att jag egentligen vill med dem? Jag vet, och min psyktant vet, och många, många andra kvinnor vet: Ge mig de dansande vackra orden. Säg att du vill förändras. Att du vill kämpa. Säg att det vi delade var viktigt. Säg förlåt. Gå ner på dina fucking jävla knän och lova att aldrig vara ett svin igen.
Den utopiska inställningen och hoppet som fan vägrar dö. Det är ett livsfarligt hopp, och vi är väl dumma i huvet, för utopier är drömmar, nej utopier är vägledning. I min utopi förstår vi mänskor att vi står inför ett hot och att vi måste göra allt, allt för att förändra: oss själva, vår syn på andra, vår tro att allt kommer att ordna sig utan kamp. Om mänskor är nöjda med sina liv som de ser ut så är de inte med i kampen, då tänker de inte på andra. Och om en mänska, mitt under ett sånt hot, skadar en annan mänska, då är han en del av hotet. M må skriva hur många inlägg som helst om hur mycket han hatar nassar, och hur mycket feminist han är, men det är handlingarna som räknas. Som att M inte kom på manifestationen mot fascism och för kvinnorna i Iran för att han visste att jag skulle vara där. Den lilla bilden, tystnaden och det stängda hjärtat. Då låter jag hellre mitt blöda och stänka. Förlåt kladdet. Men liv är ändå liv. Och liv är kamp. Om så bara att ta sig från sängen till datorn en ångestdag och skriva de här orden. Svulstiga och helt i avsaknad på ironi, för det är så jag vill ha dem nu. Kan du inte le på fler bilder?, som M skrev efter att ha kollat igenom mina foton på sociala medier. Det var alldeles i början av vårt dejtande. Det blev vår första konflikt. Och han glömde den aldrig. Att jag blev “oresonligt” arg på honom för det, och att det var då han anade att allt inte stod rätt till med mitt psyke. Men när, nånsin, skulle jag känna ett behov av att recensera nån annans foton? När, nånsin, behöver vi mänskor det? “Jag bara menade att du är så fin när du ser glad ut”.
Ett hjärta stannade ett tag. En ung mamma med barn.
I Iran bränner kvinnor sina slöjor och skriver slagord på väggarna med risk för sina liv.
I Sverige formas en fascistregering som aldrig sett sin like nånsin tidigare i svensk historia.
I USA är aborträtten ett minne blott.
I Afghanistan bombas skolbarn, och kvinnor har förlorat sina rättigheter.
I Palestina fråntas barn sina hem och trädgårdar av ockupanter.
Överallt i hela världen splittras mänskor och tas ifrån de som de älskar mest.
Här sitter män och gnuggar sig i naveln (förlåt inte alla män), stirrar in i spegeln, den spegel som zapatisten Marcos skrev att han önskade vore ett fönster och att det fönstret skulle krossas ut mot världen.
Allt det här har med allas våra hjärtan att göra.
