top of page
Sök
  • Skribentens bildJävelsdotter

Internationaldagstal 2024


I sjutton års tid har jag hållit "nationaldagstal" på Rosenlöfs Tryckerimuseum i Kungsgården som jag envist kallat internationaldagstal. Trots att mina tal alltid bär ett politiskt, eller nej: högst medmänskligt innehåll, så har jag bara blivit utskälld en gång - när en f.d polis satt i publiken och jag berättade om en fruktansvärd händelse när polisen stormade en lägenhet tidigt en morgon och separerade ett par som nyligen fått barn, deporterade dem till olika länder. Flickan föddes samma dag som prinsessan Estelle. Den f.d polisen tyckte att jag pratade skit om polisen, men det kommer jag att att fortsätta göra, så länge som poliser bär sig åt som svin (se bara på hur de beter sig mot studenter som fredligt protesterar mot att deras universitet stöttar Israel). I år kom talet förstås att utgå ifrån Palestina:




Det har varit extra svårt att få ihop ett tal i år; så mycket vrede och sorg i kroppen över vad som händer just nu, i varje sekund i Palestina - det är väl då vi ska tala extra högt? Jag har försökt rikta blick mot hopp och visst ljus i mörkret: utopier, motstånd, solidaritet, och en alternativ värld:


Nu är vi samlade i den galet prunkande sommaren igen och färger och dofter har alltid hjälpt mig att andas. Kom inte grönskan mer plötsligt i år? Växer inte sådden lite snabbare? En iver, eller en desperation? Vi måste skynda oss, för världen, mänskligheten är inte riktig klok och vem vet hur länge vi får existera? Sen jag var en ganska liten planta har jag lidit av panikångest, men det var först som fullvuxen växt som tillståndet fick ett namn och jag bättre förstod vad det handlade om. På en podd hör jag en kvinna tala om världens sjukdom som gör människor sjuka. Enligt henne heter sjukdomen kapitalism och symtomen är bland många andra vinstgirighet, hunger efter makt och erövringar, behov av konkurrens och hierarkier, en tydlig biverkan är oförmågan att se levande människor och levande natur före multinationella företag och dollartecken. En ofrånkomlig biverkan är att vi får kämpa hårt för att få de stödpinnar och den näring vi behöver för att överleva.


Under den långa, långa vintern - var den inte ovanligt lång i år? - varvades klipp från Palestina med klipp från olika traumacoacher i mitt flöde på sociala medier, den kollektiva sorgen och den privata - är det verkligen så det är? Jag skämdes för att jag - mitt i en bokstavligt brinnande värld, ett folkmord - hade konstant panikångest efter en plötsligt kraschad relation… en så fåfäng, onödig skam, då vi lever med våra starksköra stjälkar i en gigantisk trädgård där allt hänger ihop: den ena organismen fungerar inte utan den andra. Vi slokar alla av bristen på omhändertagande och empati.


Panikångest uppstår när verkligheten blir overklig, när det som borde vara självklart blir gäckande ouppnåeligt. Panikkroppen försöker hålla sig i träd och växter, och minns någon som sa att vi lever med jorden, inte  den. Minns att träds rötter växer in i varandra för att ge de separata stammarna styrka. Det går inte att ryckas upp ur jorden och falla ensam, och utan att det får konsekvenser för det levande runtomkring.



Författaren och aktivisten Alnoor Ladha skriver att olika ontologier, sätt att betrakta världen, är flytande och utbytbara. Nyliberal ontologi grundar sig, enligt Ladha, på den oheliga treenigheten: avskiljande, materialism, och rationalitet. Om vi tittar på Palestina och helvetet där som Israel, USA med flera länders stöd orsakat, är övergreppen mot Palestinas folk en spegling av den nyliberala ontologins förödande ideologi: Idén om att vissa är utvalda och värda att rädda, och andra inte.


Ett motgift till segregering, skriver Ladha, är samarbete och förstå att ingen är fri förrän alla är fria. Motgift till rationalitet är att se att det inte finns någon absolut sanning och att kunskap är subjektiv, temporär. Vi lär oss från att lyssna på andra och genom djupa relationer med allt levande. Motgift till materialism är att se att världen har sin egen agens, egna rättigheter, och är värdig dialog och samtycke. Kvantfysikern och filosofen Karen Barad skriver att vi inte kan  separera hur vi ser på något från hur vi agerar från hur vi tänker/tror att vi tänker. Allt vävs samman, men vi är hjärntvättade i att definiera och rama in oss själva. Jag skulle kunna definiera mig som någon med ptsd, som författare, mamma, aktivist, envis, social, asocial, växt-och kattälskande och hyfsat utbränd. Jag skulle lika gärna kunna säga att jag är oräkneliga koordinationer av varanden som just i det här ögonblicket beskrivs som Anna Sanvaresa. Luddigt? Kanske. Befriande? Ja. Född i en individuell kropp, med ett genetiskt arv - det gör mig inte separat och speciell. Att vara född i en kvinnas kropp, eller en mans, eller en transkropp, eller en brun eller svart eller urinvånares kropp är bara tecken på riktning (Ladhas ord). Det finns en miljö vi är födda in i bär på en viss uppsättning värden. Att jag socialiserats i väst, gått i skolor här, kan prata engelska, ger mig vissa privilegier. Privilegium som jag behöver vara medveten om. Det finns, lägger Alnoor Ladha till, inget sådant som judiskt blod eller arabiskt blod eller kristet blod, precis som det inte finns kapitalistiskt blod eller socialistiskt blod eller anarkistiskt eller kommunistiskt blod… Det är konstruktioner. Liksom idén om nationalstater.


Old Lakota, som en väldigt liten grupp av urinvånare pratar eftersom språket höll på att utrotas av kolonialismen, är ett språk som bara består av verb, ett aktivt språk som saknar gränser mellan subjekt och objekt. När vi bestämmer, benämner t ex. en “vik” stänger vi, enligt Old Lakota, in vattnet. När vi kategoriseras kan vi lättare falla utanför ramen, nej vi faller inte utan stöts ut. I våra kroppar frammanas rädsla, i kvinnokroppen, den psykiskt sjuka kroppen, queerkroppen, den svarta och bruna kroppen, urinvånares kroppar, eller som vi ser runt om i världen just nu: aktivistkroppen. Vi räds våld från de som inte ser oss som riktiga eller viktiga människor, eller - och mer aktuellt - ser oss som hot mot rådande ordning, mot de världsmakter som sällan kan kalla sig demokratier. Ännu ett substantiv att stänga in sig i, fast ordet behöver bytas ut, borde bli ett verb: att demokratisera, interagera, aktivt lyssna på andras röster och öden.


Författaren Kit Heyam som främst skriver queerhistoria, berättar att ordet genus relaterar till ordet genre, och att trans är ett verb lika mycket som ett adjektiv: en rörelse mellan olika platser, identiteter. Att få vara flytande, istället för bestämd, vilket är svårt när vi står bland andras blickar, och t ex aktivistkroppen med sin kafia blir nerslagen av polis på ett universitetsområde, eller en palestinier ses som någon ociviliserad, oönskad i zionistblicken, och jag - så långt ifrån dessa exempel - ses som någon som förstör relationer med min panikångest och mitt trauma.


Kit Heyam skriver att när ett liv förtrycks, så påverkas vi alla. Vi förnekas förståelsen av en rik mångfald som finns för oss att leva inom: i dialog och samtycke. Heyman skriver: Jag önskar en framtid där historien inte läggs framför oss som en pinne att aga oss med, utan istället förser oss med en rörig, vacker uppsättning verkligheter som visar kreativiteten i vad människor kan göra. I Japan på 1600-talet kallades en del av staden Edo för Ukyo - direkt översatt till flytande värld. Här var invånarna varken kvinnor eller män, eller både-och. Det finns fortfarande delar av världen där människor skapar sina egna samhällen, som zapatisterna i Chiapas, Mexico, eller i Rojava, Kurdistan, det finns samhällen där pengar inte används, hos urinvånarna i USA och Canada finns two-spirits, som inte begränsas binärt. Deras gränsöverskridande kroppar kopplas samman med förmågan att se bredare och djupare och längre fram. Vi behöver tänka kring och omfamna de utopier som förverkligats och de som ännu inte planterats.

Som Oscar Wilde skrev: En karta där Utopia inte finns med är en ofullständig karta. Och författaren Kristen Ghodsee skriver: Ibland kan blotta fantasin, att föreställa sig något annat än det vi just genomlever, hjälpa till att göra detta något möjligt. Hoppet är en muskel som vi måste använda, vissa tränar sitt minne, varför inte göra det till en vana att flexa vår emotionella och kognitiva förmåga att hoppas.



Jag frågar på sociala medier om tips för att få panikångesten att mjukna, sjunka undan - jag får fler råd om vad jag kan göra för att få bort ullöss från en balkongväxt… vilket också vävs in. Själv har jag identifierat att det hjälper att ha händer djupt ner i jord och plantera små, små fröer. I den handlingen byts förlamningen mot hopp: att få se något litet växa sig mot ljuset. Och då tänker jag på vad som hänt med min kropp alla de lördagar sedan i oktober då jag vecka efter vecka, tillsammans med så många andra, gått i demonstrationståg för folket i Palestina: för rättvisa, frihet, för barnen som är allas våra barn. Att skrika ilska och sorg med så många andra kroppar, att gemensamt skrika fram en ny ordning, där ockupationer och det urskillningslösa våldet inte får vara möjligt - min panikiga kropp försvinner inte i massan men den känner att den inte är isolerad och särskild, utan i en famn, vi är alla famn och kamp för allas frihet, och ångesten släpper.


Författaren Nadia Zanghari har skrivit en gripande novell som heter Palestine 2031. I den återvänder palestinierna till sitt land, och volontärer från hela världen är där för att hjälpas åt att bygga upp. I novellen finns ingen gräns mellan jaget och de människor hon möter. Alla förenade i samma hopp om framtiden och ett äntligen fritt Palestina.

Hon berättar om hur hon liftar genom Palestina och om bilen är full stannar den ändå för att erbjuda vatten eller godsaker och beklagar att det inte finns plats, just den gången. Hon skriver om hur jorden som lidit, traumatiserats, av den åttioåriga ockupationen äntligen kan andas. Frihet och omsorg är förutsättning för ett prunkande landskap. Jag ser, skriver hon, smaragdängar utsmyckade med röd vallmo, jag ser sprudlande fält av rosa och röda rosor. Dyrbara, sköra som Palestinas mördade barn. Hav av bougainvillea sträcker sig över landet, dess kroppar minner om palestinier som lyckas blomstra under de allra svåraste förhållandena. Under så lång ockupation har den ursprungliga agrikulturen förstörts. Olivträden bulldozrade, uppeldade av militär och bosättare i zionisternas medvetna och planerade “Ecozide”. Stora svep av landet är fortfarande under tillfrisknande från sina skador. Farmare arbetar outtröttligt med att återskapa landskapet och betraktar de långsamt växande citrusträden med blicken hos stolta men oroliga föräldrar. Det är ett arbete i symbios. När vi helar landskapet, helar landskapet oss.



Inom sufismen finns detta fantastiska ordspråk, lyssna!: “Du är anförtrodd allt och berättigad till inget.” Du är anförtrodd den levande världens frikostighet, luft, jord, mat, men du är inte berättigad till det. Med anförtroende kommer ansvar, med berättigande kommer ägande och kontrollbehov… Det vi ser hos krigsherrarna, som inte bara vänder det kollektiva arvet ryggen utan ser det som deras att exploatera.


Genom vårt handlande, menar Alnoor Ladha, förklarar vi vilka vi är i den levande världen - och vi handlar i varje stund, och varje stund och handling leder vidare, in i det större. Genom att handla i omsorg om allt levande skapar vi nya möjligheter.

Vi förklarar, genom våra handlingar, vilka roller vi vill spela vid historiens och tidens slut. Om vi inte är i solidaritet med allt levande, säger Ladha, om vi inte står för rättvisa och omsorg och samarbete, då tror vi inte längre på framtiden.


När jag får panikångest söker jag också de människor - de som funnits, de som finns de som kommer att finnas- som vägrar låta infinna sig enligt kapitalismens alla regler, de som vägrar definitioner, det binära, och inte tänker vara tysta och lydiga. Där finns en evigt strömmande källa till hopp. Som hos alla modiga studenter runt om i världen som kräver en annan värld, och inte tänker att de är modiga utan att det inte finns något val om det ska finnas en framtid som inte längre skadar oss.


Jag tänker på - vi tänker på! - alla de barn i Palestina vars kroppar inte fick fortsätta växa mot ljuset, alla barn vars framtid och förmåga att förändra den har ryckts ifrån dem, men mest har deras möjligheter ryckts ifrån oss, som aldrig kommer att få se vad de hade kunnat göra - med alla sina drömmar och fantasier och all kärlek och vilja - och hopp - i sina kroppar.


Vi sörjer och rasar och hoppas och drömmer, vi gör det aldrig ensamma utan alltid tillsammans. Alla vi starksköra stjälkar i denna envist prunkande trädgård som fortfarande kallas vår gemensamma värld.



17 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Kommentare


Inlägg: Blog2_Post
bottom of page