av Anonym
Det finns miljoner anarkister vars historia är värda att gräva fram och berätta. Och inte bara anarkister! Här kommer några samtida nyhetsartiklar, notiser och vittnesmål om en dansk anarkist.
(Helsingborgs Dagblad söndag 27 augusti 1905)
DANMARK
En dansk anarkist. Redaktören af anarkisttidningen ”Skorpionen” i Köpenhamn anhölls i går af polisen med anledning af åtskilliga våldsamma uttalanden i tidningen och på möten i staden.
(Kalmartidningen BAROMETERN tors 21 december 1905)
Dömd dansk anarkist. Köpenhamn den 19 dec. Kriminalrätten har i dag dömt redaktören af anarkisttidningen ”Skorpionen”, Sophus Rasmussen, till 8 månaders straffarbete.
(Ur Karl Fernströms Ungsocialismen, Federativs, Stockholm 1950, s 139:)
”Om Sophus Rasmusens besök i Hälsingborg berättar Otto Andersson: Alberti, den danske ministern, senare avslöjad som en skojare av jätteformat, var av någon anledning rädd för Sophus Rasmusen – kanske visste denne något som ej var hälsosamt för ministern-storskojaren. Nogav, han ville till varje pris ha honom i fängelse jämt. Den förföljde flydde över till Sverge och fick all möjlig hjälp av kamraterna här. I Hälsingborg fick han måleriarbete och höll mycket till på ungsocialisternas kafé, dit emellertid polisen ofta kom för att snoka, än efter den ene och än den andre. Så hände det en dag då Rasmusen fanns på kaféet, att ett helt uppbåd av både svenska och danska detektiver stegade in. De senares närvaro sade ju genast vad det var fråga om. Till kafélokalen fanns inte mer än en utgång och den hölls ju bevakad. Men det fanns en trappa upp till vinden och från denna tog sig Rasmusen ut genom en taklucka och sprang längs takåsen på de låga sammanbyggda husen, tills han fann på ett ställe att ta sig ner på marken igen och göra sig osynlig. Inne på kaféet kunde ”däckarna” stå med lång näsa och studera ett plakat som ständigt hängde på väggen: ”Se upp med spårhundar!”
(Ur Filip Ströms självbiografi Reimerholme och revolutionen, Folket i Bild, Sthlm 1958, s. 9-11:)
”Anarkisten Sophus Rasmunsen, redaktör för den danska tidningen Skorpionen, vistades i Hälsingborg som politisk flykting. Han arbetade i staden som målare. Danska polisen misstänkte att han var i Hälsingborg. Polismästare Palm var genast redo och skickade ut ett par poliser på jakt. Rasmunsen hade vetskap om att polisen i Hälsingborg sökte honom. En dag när jag satt i det yttre rummet i vårt kafé kom Rasmunsen in. Jag sade åt honom att det var bäst han gick in i det inre rummet. Han gjorde som jag sade och följde honom in. Han slog sig ned, lade en revolver på bordet och sade:
-Kommer polisen skjuter jag dem, för jag är trött på att bli jagad som ett vilt djur.
Jag försökte på alla sätt övertala honom.
-Slå bort de där tankarna. Vad tjänar det till att taga andra människors liv, det är ju så meningslöst och man ödelägger ju sitt eget liv.
Det hjälpte inte hur jag än pratade och stod i, han var orubblig i sitt beslut. Han berättade om alla hårda domar han fått för sin propaganda. Dessa straff hade han avtjänat. Det värsta och mest kränkande var att han blivit ålagd att en gång i veckan på en viss bestämd dag anmäla sig hos polisen. När han uteblev en vecka, blev han dömd till en månads tukthus.
Jag förstod hur hopplöst olycklig han var. Gick tillbaka till mitt bord i det yttre rummet till mina smörgåsar och min mjölk. Precis som jag satt mig gläntade en av detektiverna på dörren, fick syn på mig och bad mig komma ut ett slag, för han och hans kamrat ville tala med mig. Utkommen frågade de två detektiverna om jag visste var Rasmunsen höll till. Jag svarade att det hade jag inte reda på.
-Men hur är det, är inte herrarna gifta och har hustru och barn?
-Jo, visst är vi gifta och har barn.
-Håll er då undan och sök inte efter Rasmunsen, för får han syn på er, skjuter han utan pardon.
-Tror Ström verkligen att han skjuter?
-Absolut, har nu varnat er. Lyd mitt råd så slipper blod flyta.
-Tack Ström, men så farligt är det nog inte, sade de och gick sin väg.
Klubbister med försänkningar bland fiskarna ordnade på natten Rasmunsens överfart till Danmark. Några dagar senare kom dödsbudet från Köpenhamn. Två detektiver hade trots varning från Rasmunsen trängt sig in. Han sköt den ena av dem och därefter sig själv.”
(Aftonbladet tors 14 nov 1907)
Blodigt dåd i Köbenhavn.
Anarkistredaktören skjuter ihjäl en polisman och sig själf.
Köbenhavn den 13 nov. Anarkisttidningen ”Skorpionens” ansvarige utgifvare Sophus Rasmussen, som en längre tid efterlysts af polisen såsom dömd till fängelsestraff, har i dag anträffats i huset nr 12 Husumgade.
På trappan till detta hus drog Rasmussen upp ur fickan en revolver och sköt ett skott mot poliskonstapeln Gemsöe, som skulle anhålla honom.
Därpå sköt han mot sig själf ett omedelbart dödande skott.
Poliskonstapeln, som träffats i hufvudet, affördes till Kommunehospitalet, där han afled på operationsbordet.
Har i förväg sändt hotelsebref.
Köbenhavn den 13 nov.
Redaktör Rasmussen har för kort tid sedan tillsändt chefen för detektivpolisen här en hotelse om att mörda den, som skulle söka anhålla honom.
Den skjutne polisen Gemsöe efterlämnade hustru och två barn.
(SvD tors 14 nov 1907)
Förhistorien. - Detaljer från dådet
(Enskildt till Svenska Dagbladet.)
KÖPENHAMN, onsdag. Angående det blodiga dramat vid anarkisten Rasmussens häktande meddelas följande: Sofus Rasmussen, som var ådömd 3 månaders fängelse, hade i våras rest öfver till Sverige för att undgå straffet. Polisen fann omsider hans spår i Hälsingborg och en detektiv reste dit för att anhålla honom. Rasmussen hade emellertid blifvit varskodd af Hälsingborgs ungsocialister och detektiven fick resa hem med oförrättadt ärende. Det skedde för 3 veckor sedan.
Det visade sig sedan, att Rasmussen från Hälsingborg rest hem till Köpenhamn, där han sedan uppehållit sig. Hvar han har bott vet man icke, men emellanåt kom han hem till sina föräldrar för att få sig ett mål mat. Polisen hade kännedom härom, men lyckades aldrig gripa honom. I dag på förmiddagen fick polisen emellertid ett meddelande om, att Rasmussen för ögonblicket befann sig hos föräldrarna. Ett par polismän skickades genast dit. Den ene höll vakt vid kökstrappan, medan den andre, Gemsöe, gick upp hufvudtrappan till fjärde våningen, där Rasmussens föräldrar, ett hederligt borgarfolk, bo.
Rasmussens moder öppnade dörren, men förnekade att sonen var hemma. Detektiven, som visste, att detta icke var sant, fordrade att få gå in i rummet, men hindrades då af Rasmussens syster. Snart visade sig emellertid den eftersökte, sköt de sina åt sidan och gick ut till polismannen. I samma ögonblick hördes ett skott och strax därpå ännu två. Rasmussens moder och syster, som rusade ut, funno honom liggande blodig och medvetslös på trappan. Polisen sågo de däremot icke till. Han hade nämligen släpat sig ned för trapporna och ropat på hjälp. Då han kommit utanför gatudörren, ropade han att han blifvit skjuten, hvarpå han föll omkull och blev liggande på till marken, där han upptogs af en kamrat. I en anskaffad vagn fördes Gemsöe till sjukhuset men dog under vägen. Rasmussen hade ögonblickligen dött af det skott han själf tillfogat sig.
Till sina föräldrar hade Rasmussen ofta sagt, att han skulle nedskjuta den polis, som försökte lägga hand på honom. Vid en undersökning af kläderna å Rasmussens lik fann man i dem två revolvrar samt en dolk.
(Trelleborgs-Tidningen fre 15 nov 1907)
Anarkistens slut.
Danska anarkisttidningen Skorpionens redaktör, målaren Sophus Rasmussen, som en längre tid efterspanats af polisen för att aftjena ett honom ådömdt fängelsestraff, blef onsdags på middagen anhållen i huset n:r 12 Husumsgade i Köpenhamn. När han skulle afföras till polisstationen nedsköt han den åtföljande polismannen och derpå sig sjelf.
Rasmussen hade här om dagen spårats i staden af polisen, som vidtog de mest utomordentliga åtgärder att få honom fast. R togs till en början, när han startade sin anarkisttidning mera på skämt, men han har så småningom visat sig vara en förbrytare af det farligaste slaget. Så förklarar sig nu polisen ha faktiska bevis för att R umgåtts med planer att mörda den ryska enkekejsarinnan vid hennes besök i Köpenhamn.
Tidigt i onsdags på morgonen begav sig en poliskonstapel Genzer till Husumsgade, der man visste att Rasmussen höll till, för att medföra den efterspanade till polisarresten. R gjorde ingen min af att vilja göra något motstånd, och de två följdes ned för trappan till utgången mot gatan. Här drog R plötsligt upp en revolver ur fickan och jagade en kula genom Genzers hufvud. Polismannen störtade genast omkull, badande i blod. Skottet väckte uppmärksamhet, men innan man hunnit störta till, hade Rasmussen med ett välriktadt skott skjutit sig sjelf. Han dog ögonblickligen.
Den blödande konstapeln fördes i ambulansvagn till Kommunehospitalet, der läkarne genast sågo, att tillståndet var hopplöst. Han dog också på sjelfva operationsbordet.
Sophus Rasmussen, som var dömd till tre månaders fängelse, hade på försommaren för att undgå straffet rest öfver till Sverige. Polisen fann hans spår i Helsingborg och en detektiv sändes för omkring tre veckor sedan dit för att hemta honom. Rasmussen hade emellertid varnats af Helsingborgs ungsocialister, så att han kunde försvinna, hvarför den danske detektiven måste vända om med oförrättadt ärende.
(Albert Jensen skrev i Brands månadshäfte nr 12 1907, julnumret:)
Livets tragik.
Medan jag sitter här och stirrar ut genom fönstret i den tröstlösa gråa novemberdimman, vilken som en fuktig imma fyller gatorna mellan raderna av höga hyreskaserner, får jag brev och tidningar från Köpenhamn med underrättelser, som skaka mitt innersta. En god vän, väl känd bland skånska ungsocialister, har av omständigheternas makt drivits till den yttersta förtvivlans sista gräns, bortom vilken det mänskliga varandet försvinner för våra blickar, alldeles som de rastlösa människorna därute på gatan försvinna för mina, uppslukas av den tunga dimmans fuktiga, kylande töcken, - han hade drivits till att själv taga det liv, som han önskade aldrig varit till och som de senaste tiderna endast bringat honom smärta och vånda – sitt eget liv.
Om de därmed närmare förknippade omständigheterna veta nog de moraliska filistrarne i kapitalistpressen att berätta. Dem förbigår jag, då de väl redan torde vara kända.
Sofus Rasmusen var anarkist och en nobel människa. En av dessa finkänsliga naturer, som äro villade främlingar i detta samhälle, där den kapitalistiska trampa-ned-moralen sitter i högsätet och de vackraste egenskaperna mätas med myntets föraktliga mått. Han var känslomänniska, först och sist känslomänniska. Den egna tillvaron kände han som en pressande tyngd under en prekär ekonomis slavok. Och han såg huru de breda arbetarelagren pressades ned i det sociala eländesmuddret under tryckande ok, mångfaldigt tyngre än hans eget. Och han led. Led mest av andras lidande, som sålunda också blev hans eget, led som endast den fint och djupt kännande lider.
Han var anarkist. Och jag tror, att det just varit hans bitterfyllda känsloliv, som fört honom till denna ståndpunkt. Snarare än en djupare uppfattning. Men det olidliga, plågande, livsförbrännande självlidandet, i medkänsla med andras lidande, måste på något sätt reagera, och det reagerade genom att göra honom till en intensiv, glödande hatare av allt auktoritärt välde, som han ansåg vara orsaken till allt elände. Och detta stora, flammande hat förde honom till den individualistiska anarkismens ståndpunkt.
Sist jag råkade honom var i Köpenhamn på ett möte med ”De unge socialister”. Man debatterade ”socialism – anarkism”, och han försvarade tappert sin på en idealistisk världsuppfattning grundade åskådning.
Jag kan ännu se honom, med den varma, sympatiska blicken i ögat under de mörka brynen och den högvälvda, vackert formade pannan. Och jag kan se honom på talarestolen gisslande samhällsförhållandena med satser, svidande som piskrapp, och hånande proletärmassorna, som beskedligt låta piska sig under oket i stället för att med en kraftansträngning kasta förtryckarna av sina axlar. Och jag kan se hur hans blickar flammade och ljungande av helig hänförelse och härligt hat, när han talade så medryckande om eländet, livet sådant det är och sådant det kunde vara.
Nu har hans sista välgörare tagit hand om honom – döden.
Men han jagades till döds!
Ja, han jagades till döds, det är det enda riktiga uttrycket.
Han skrev några anarkistiska artiklar i Middagsposten, som också voro riktade mot polisen. Nå, han var anarkist, myndighetsfiende och hade skrivit vad han tänkte, detta kostade honom tre månaders straffarbete.
Sedan fick han åtal på åtal. Ständigt var polisen efter honom, som ett koppel hundar efter villebråd. Ständigt hetsades han.
Sa, som man icke gjort med någon annan, så sattes han under rysk uppsikt av den danska polisen. Varje måndag skulle han anmäla sig hos dessa polislakejer. En varje vecka åter kommande förödmjukelse. Och när han en vecka uteblev dömdes han till 28 dagars straffarbete! Hets! Hets! Ständig hetsning!
Slutligen blev allt detta för mycket. Han flydde till Helsingborg, där han fick arbete, som målare. Och allt var bra tills slutligen en dag Köpenhamnspoliserna, som goda spårhundar, kommo till Helsingborg för att jaga.
På natten rodde helsingborgskamraterna honom till Helsingör. Med färjan kunde han icke resa, ty där hade man hans signalement.
Så smög han sig hem till sina föräldrar för att hålla sig gömd tills han kunde få medel att komma över till Syd-Amerika.
Men den 13 nov. kom en spårhund till hans bostad, trängde brutalt undan modern och in i rummet. Då kokade det över. Så sköt han polisen, sedan sig själv. Och så var hans korta saga slut.
Nu skriar man om fanatism.
Ja, men det var myndigheternas fanatism, som gjorde en den fredligaste människa till terrorist. Det var myndigheterna som straffade honom för en ärlig åsikt, fängslade honom, polisregistrerade honom, som en prostituerad och lät honom, som en sådan, inställa sig, de förödmjukade honom, gisslade honom, hånade honom, hetsade honom, hetsade honom till döds.
Det var en förtvivlans handling, i ett förtvivlans ögonblick av en till förtvivlan driven varelse.
Jag minns den sista gången, jag talade personligt med honom, hur han talade om den polisförföljelse han ständigt var utsatt för, hur det kom något så hopplöst frånvarande, så tröstlöst betryckande, så namnlöst, smärtsamt, lidande i blicken, som gjorde mig så innerligt ont, och hur hela varelsen trycktes tillsammans som under en osynlig centnerbörda, tills han slutligen åter rätade upp sig, spänstig, liksom en fjäder som spänner ut sig, och det kom något vilt, obändigt, hatfullt hot i den eljes så innerliga och varma blicken, någonting som var en reflex av den tanke som i dessa dagar slagit ut i handling.
Han hetsades till döds!
Berlin den 14 nov. -07.
Albert Jensen.
