top of page
Sök
  • Skribentens bildJävelsdotter

OM MOLLY JOHNSON - vän, förebild och författarkollega

(Texten skrevs som en föreläsning om Molly Johnson på Gävle stadsbibliotek 19 november 2023)


Det måste ha varit vinter, men jag kan inte minnas vilket år, tidigt 2000-tal i varje fall.  Bokförlaget Modernista skulle komma ut med en nyutgåva av Molly Johnsons roman Pansarkryssaren från 1955, och jag och författaren Helene Rådberg - som båda var lyriska över boken - ville fira detta på något sätt. Nu blev nyutgåvan försenad, men jag och Helene var redan igång med planerna. Vi arrangerade en maratonläsning av Pansarkryssaren på Sandvikens folkbibliotek och bjöd in en mängd kvinnor att läsa. Det var unga, gamla, från olika kulturer: kommunpolitiker och skådespelare och järnverksarbetare etc. Vi bjöd också in Molly Johnson. Hon var ytterst tveksam till arrangemanget och än mer till att komma. Vi visste inte förrän hon plötsligt kom in på biblioteket att hon faktiskt skulle dyka upp. Jag minns att hon skruvade på sig, tyckte det var genant, varför skulle vi lägga sån tid på hennes gamla bok? Jag minns att jag blev närmast blyg inför Molly, så uppfylld av hennes makalösa bok, jag tror att det var jag som inledde läsningen, och vilken inledning det är: I fruktansvärd maskintriumf pressade sig pansarkryssaren den gyttjiga ån framåt Grusviken. Vassilij, en matros med fladdrande mössband, stod på däck och spanade. Halvt som i dröm uppfattade han ljus, ljud och syner ur dimman. Samma dimma som omgav dem vid Odessa, omgav dem ännu. De hade för länge sedan förlorat kursen. De tycktes ha irrat på havet sedan den dagen i sömn och dröm och dimma. De stackars pojkarna blev tungt trötta, tungt sömniga och bragdtunga efter Odessa. Maskinerna spann som pansarkatter. Pansarkryssaren smög som en jättelik blänkande skugga i mjölkdimman i ån…  Rytmen, kraften, accelerationen. Det går att känna berättandet med alla sinnen.


När läsningen var klar var Molly rörd och glad, som det tycktes. Som det tycktes var hon närmast häpen över att det var hon som skrivit den vindlande text vi läst upp. Själv ville hon absolut inte stå på scenen. Efter läsningen visade vi Sergei Eisensteins film Pansarkryssaren Potemkin. Den som var Molly Johnsons utgångspunkt när hon började skriva sin roman (och som inspirerade med sina suggestiva bilder). Över en kopp kaffe pratade vi om skrivandet, jag och Molly, och jag tror att vi kände igen oss i varandra, också kände jag igen min farmor i henne. En ömsint kärvhet. Ett klarspråk och en ovilja att vara i centrum. Efter den vinterdagen på Sandvikens folkbibliotek så började vi ha kontakt.


På insidesfliken på Modernistas nyutgåva (som för övrigt i nuläget är slutsåld) finns ett utdrag ur en text jag skrev om boken i tidningen ETC. Det var inte en recension. Det var ett sätt att bearbeta min läsupplevelse och särskilt understryka det modiga i den, inte bara innehållsligt utan även språkligt och i kompositionen. Utdraget lyder: “Det står att det är en politisk satir. Men än mer är det en filosofisk klassbetraktelse, en sorgesång över omöjliga utopier. Skriven på en förunderligt fri, samtidigt sylvass prosa. Korta scener som beskriver det mest basala i människans existens: behovet av ett värde, och vari detta värde ligger.” Idag vet jag inte om jag skulle använt ordet värde, jag tycker inte om det ordet kopplat till våra kroppar och varanden. Behovet av mänsklighet, mänsklig omsorg, mänskligt mod, snarare. Jag vet inte. Författaren Anneli Jordahl som också är ett stort fan av Pansarkryssaren (och som skrev förordet till Modernistas nyutgåva) skriver: “Pansarkryssaren står ut och skimrar. En svensk klassiker. Och något av det bästa arbetarlitteraturen har frambringat.” Molly själv ville inte gärna prata om sina böcker. Det var av författaren Bernt-Olov Andersson, som också kände Molly, som jag fick höra om de mängder av kollegieblock Molly skrev ner idéer och utkast i… Hon tycktes, menade han, extremt självkritisk. Med mig pratade hon ofta om trösklarna. De som plötsligt blir höga som murar. Hon var orolig att trösklarna skulle stå emellan mig och mitt skrivande. Hon oroade sig mycket över… inte kapaciteten i mitt skrivande, utan tiden, avsättandet av tid, något som blivit svårt för henne efter Pansarkryssaren när hon ägnade sig åt familjen. När jag fick mitt andra barn så ropade hon eller viskade i telefonen: Akta dig för trösklarna!


När vi hade kontakt höll jag på med slutredigeringen av Bergets döttrar. Jag skickade mina böcker till henne, och efter Bergets döttrar skrev hon till mig att hon tyckte om min tidigare roman Änglarnas syster mycket mer, för i den fanns en mer samlad ton och historia, och Bergets döttrar tyckte hon spretade för mycket åt för många olika håll. Jag kommer ihåg att jag blev lite irriterad, Bergets döttrar blev ju en succé på ett helt annat sätt än Änglarnas syster. Men senare kunde jag förstå att hon sökte efter och såg något annat än kritiker och läsarkretsar. Hon förstod att jag blev irriterad, för hon frågade mig om det, och jag slingrade mig. Vår kontakt ebbade ut efter en intensiv period av brev och telefonsamtal - och efter mitt slingrande, där jag borde varit rak istället för barnslig. Hon var viktig för mig. Kanske jag också var viktig för henne, kanske handlade det om att få samtala med en annan skrivande människa om just skrivandet. Det grämer mig idag att jag aldrig kom iväg till hennes älskade sommarställe utanför Gustafs dit vi blev kontinuerligt inbjudna, jag och Helene Rådberg. Jag kan säga att jag inte hann innan hon dog, men sanningen heter snarare: Jag tog mig inte den tiden medan hon levde.


Molly Johnson föddes 1931 och växte upp i en arbetarfamilj i brukssamhället Hofors. Hon utbildade sig till journalist på Poppius, kom i kontakt med Emilia Folgelclou, kväkare och en av grundarna till kvinnofolkhögskolan Fogelstad. Parantes: En annan Hoforsbördig, Kerstin Hesselgren, var en annan av grundarna. Molly debuterade med Pansarkryssaren på Rabén och Sjögren när hon var 24 år och småbarnsmamma. Hon jobbade förutom som journalist även som städare och sjukvårdsbiträde. Pansarkryssaren slog ner som en bomb i femtiotalets litteratur-Sverige. Och fortfarande finns inte dess like. Men hennes andra roman, Morbror Anders, skriven 1984, är, förutom att den fick tidningen Vi:s litteraturpris, en bortglömd pärla. Om Morbror Anders skrev Arbetarrrörelsens arkiv och bibliotek på sin hemsida 2017: “Bakom den oskyldiga titeln döljer sig en intrikat och noga genomarbetad text, där skiftande tidsplan, berättartekniker och perspektiv väver en sammansatt bild av en unik individ och den miljö som format honom. Språket är genomgående dialektalt talspråk, ett idiom som i Pansarkryssaren endast skymtar här och där (vilket jag för övrigt inte håller med om, i Pansarkryssaren är språket ett när det utgår ifrån mänskorna i bruksorten och ett annat när det skildrar lyxhotellet Grandest). Molly Johnson visar liksom i debutromanen stor lust att leka med den litterära formen. Johnson beskriver här aldrig själva järnverket, vilket hon gjorde i Pansarkryssaren, men visar hur tvång och hårdhet med åtföljande mansideal sätter sin prägel på bygden och dess förakt för svaghet.” Morbror Anders berättar ett liv, från olika perspektiv: Det är Molly själv, som tar hand om sin morbror när hennes mamma, Anders lillasyster, behöver ledigt. Det är ett tufft arbete: att få den cancersjuka Anders att tvättas, att få sömn när han vrålar från nedervåningen, när han vill skrämma som han skrämde sina syskon under uppväxten för att han själv var så rädd. Han kom ut på tvären, inleds romanen, och förlossningen tog fyra plågsamma dagar. Romanen berättar om ensamhet, utanförskap och motstånd, och att det finns mänskor som lever sina liv bortglömda, osedda, men med minnen och erfarenheter som lyser genom kroppen. Molly Johnson levandegör och låter det vackra och skitiga ligga tätt intill varandra, berättar att det trasiga och motsträviga också är ett liv. Det finns många underbara scener, som inledningsvis: när två av Anders äldre syskon är hos Kulla i lagården medan mamman föder, och Kulla, kossan, beter sig underligt. Då ser syskonen ett ljus som flackar och expanderar i mörkret. Det är ljus som lugnar, vägleder, och de förstår att nu äntligen har barnet fötts. Det är inte en stjärna, eller är det just vad det är? En stjärna som tänds också över ett liv som inte riktigt kommer att räknas. En motsatt Kristusgestalt, eller varför inte lika gärna en lika mirakulös människa, född i ett hem med mögligt tidningspapper istället för tapeter? I en bruksort som Hofors. En kärlekslängtande, kattälskande, känslig och egensinnig pojke, inte alls som en uppväxande yngling i en bruksbygd ska vara. Molly skriver i romanen brev om morbrodern, kliver mellan dessa brev och två utifrånperspektiv varav ett är Anders. Anders som haft problem med spriten, men aldrig slagit nån först, bara slagit en cigarett ur en polismans mun eftersom han hatar tobak - och på grund av detta blir intagen på sinnessjukhus. Anders sjunger om Al Jolson som sjunger om Sonny Boy. Det kommer från en film han sett, Den sjungande narren från 1928, och när han går hem från biografen gråter han av känslor som filmen dragit upp, och det går att koppla till Molly som går hem från samma biograf efter att ha sett Pansarkryssaren Potemkin. Så här kan det låta i boken om morbror Anders, ur ett av breven: Jag tittar på skogsbacken och tänker på Anders, på all onödig ängslan människor emellan, hur vi hanterar varann. Det är som en oskriven lag: ingen ska få vara vildvuxen, annorlunda. Försöken att göra Anders lik andra - inte har det lyckats!


Pansarkryssaren har jag läst flera gånger, vid olika perioder i livet, och uppfattar alltid nya scener och speglingar och öden. Det är inte ofta det går att säga att en roman är tidlös, och det går kanske inte att säga att den speglar vår tid idag utan att ställa frågor om hur mycket som egentligen har förändrats. Det är arbetarna mot ägarna, det är priviligierade lyxturister mot urbefolkningen, men det är också pansarkryssarens revolutionärer mot de trofasta arbetarna. Det är plats mot person, eller plats i personer, det är tradition mot förändring. Allt existerar samtidigt. Det är som en film, med flera lager som både överlappar och kryper in i varandra. Genom en berättelse tränger en annan fram. Allt hör ihop. Det tränger in en pansarkryssare i Grusviken, den får egentligen inte plats. Ryska matroser tar sig i land, de har kommit vilse på sin färd från Odessa men här finns en arbetarklass att uppvigla, få med i revolutionen mot ägarna, världsherrarna och kungen som plötsligt kommer på besök - med betjänter som bär en röd matta som de alltid glömmer bort att rulla ut. Långt därifrån, på Bahama, har ett lyxhotell etablerats på urbefolkningens mark. Urbefolkningen har liksom tiggarna skyfflats undan, oönskade, men tänker inte vara tysta. Deras klagosånger stör de priviligierade och deras behov att avskärma sig verkligheten. På hotell Grandest skriver en av gästerna brev. Grandest hör på omvägar och ändå direkt ihop med Grusviken. Det är det attraktiva grusviksstålet. Det arbetarna i Grusviken producerar. Och det är disponenten på samma bruk som tidigt i romanen får ett brev från Bahama, och som gör att giriga förhoppningar väcks och som kräver att arbetarna arbetar mer, snabbare, för disponenten och världsherrarnas skull. De som är besatta av att äga så mycket som möjligt till vilken mänsklig kostnad som helst. Utmattning, skador, död. Ju mer arbetarna tvingas arbeta, desto mindre ork till revolutionstankar. De uppstudsiga omplaceras eller får sparken. Kapitalismens hjul kan spinna vidare, som en nöjd och fet katt med vassa klor när det gäller: Världen! En gammal kvinna med fjärrögt, rynkigt ansikte kurade in sig i filten. Bortom sorgen över de döda saknade hon med smärta de dagar från fordom då de hade kommit till marknad med vävnader, träsniderier som nu, men då inte Grandest - världen - hade funnits där. Då hade lagunen synts mera vid och djup, horisonten otillåtnare, seglen vid den mer som händelser och budskap än nu då Grandest var platsen med sina sensationer, filmstjärnor, storstjärnor, miljonärer och prinsar och sina fotografer. Nu hördes knappast människornas skratt och skrik och barnens rop och vattnets växling mellan dyning och bränning för världens moderna högtalaranläggningar som varje dag dånade ut världens meddelanden och nyhetsrapporter och världens skämt och schlager över stranden.


På uppdrag av skolstyrelsen skrev Molly Johnson och en kollega 1988 en rapport om Att bearbeta till lättläst för vuxna. Och 1989 skrev hon den illustrerade boken Amerika-Breven enligt just epitetet Lättläst. Hon bearbetade flera klassiker till lättläst, som Moa Martinsons Mor gifter sig, Zacharias Opelius Havets gåva, och Cervantes Den galne riddaren: en berättelse om Don Quijote. Dottern Tilda Maria Forselius har fortsatt den litterära och pedagogiska traditionen. Hon är filosofie dr i litteraturvetenskap med kvinnors liv och historia i fokus. Bland annat skrev hon intervjuboken Pigornas döttrar som jag läste i researchen för boken Livfjädrar - kvinnornas Sandviken skriven tillsammans med Helene Rådberg och Carolina Thorell.


Inför denna föreläsning letade jag frenetiskt efter Pansarkryssaren i min bokhylla, av nån anledning försvinner alltid mina exemplar, och Tilda Maria skickade ett gäng nya. När jag läst Pansarkryssaren, och läst om den igen, har jag förstått att det är min idealbok. Jag som brer ut mig i mina romaner, har svårt att avgränsa, koncentrera, vill för mycket. Tänker att jag och Molly delar ämnen, klassfrågor och människors utsatthet, men att hon lyckas fokusera, binda ihop trådar. Det finns också gott om humor i Mollys texter. Särskilt lyxturisterna blir dråpliga karikatyrer. Och kungen på besök på järnverket blir en krypande stolle. Hennes mångfacetterade karaktärer bär berättelsen framåt och Molly som författare nästlar sig inte in i deras tankar och känslor som jag tenderar att göra. I min senaste roman Systrarna, som bygger på tidsresor till olika kvinnor i historien, återkommer jag vid flera tillfällen till Molly Johnson. Min farmor är min röda tråd, hennes ord om att ha gått ett helt liv utan att säga vad man känner, men det var nödvändigt för mig att ha Molly med, inte nödvändigtvis som en allierad, mer nog som ett stöd. Också för att farmor och hon är de enda av de inte längre levande kvinnorna, förebilderna, inspirationskällorna, som jag haft en verklig relation med. I Systrarna värjer sig karaktären Molly mot sin medverkan, så inhoppet blir kort. Självkritik och integritet kan ibland gå hand i hand. Och ibland är det inte självkritik utan noggrannhet, som i sin tur kan vara omsorg om orden, det som yttras och det som inte behövs sägas.    


Jag läste dikter i Borlänge där Molly länge bodde, inte heller detta tillfälle minns jag exakt när det var, men Molly hade sagt att hon skulle försöka ta sig dit, och där satt hon vid ett bord och lyssnade - vilket gjorde mig onödigt nervös. Efteråt insisterade hon på att följa mig till stationen. Vi satt en stund bredvid varandra i väntan på mitt tåg tillbaka till Sandviken, Kungsgården. Hon plockade upp frukt ur sin väska så jag inte skulle behöva åka hungrig hem och vi pratade trevande med varandra, igen om skrivandet. Jag minns att jag darrigt valde mina ord, en kan känna när en sitter med en sorts idol att en är liten i jämförelse, men det var inte så med Molly och hon skulle absolut inte accepterat min syn på oss som ojämlika. När vi satt där på stationen och fumlade med orden fanns en närhet och värme mellan oss som jag, med min självkritik, hade svårt att ta in. Jag hade velat fråga om hennes inspiration till skrivandet. Vad som, mer än Eisensteins film, fick henne att komma in i romanvärlden och människorna i Grusviken och på Bahama. Om berättelsen kom i ett flöde, eller om hon mejslade fram varje ord. Hur länge hon arbetade med den. Hur hon tog in recensionerna. Om hon gjorde det. Att Pansarkryssaren är min absoluta favoritroman var hon medveten om, men förstod kanske inte varför. Romanen består av blott 115 sidor, men rymmer så gott som allt som jag behöver i en roman, och den slutar inte överraska mig, liksom flera av Sonja Åkessons längre dikter förändras den varje gång jag läser. Jag ville fråga: Hur gjorde du? Men på den frågan finns aldrig något svar. På baksidan av den första nyutgåvan av Pansarkryssaren, Raben och Sjögren, 1979, står: “Då vi på nytt ger ut den i pocket i oförändrat skick är det skäl att citera kritikerna: “Prosan är rykande nysmidd, exakt och otämjd, frisk och fantastisk”. Otämjd, frisk, fantastisk. Molly Johnsons Pansarkryssaren. Hennes fantasiförmåga och blick och stringens. Hur texten klingar och dånar, bankar och swishar och vrålar och vyssjar. Ett favoritkapitel i romanen heter Händerna… just dessa händer, arbetande eller dödande eller tyngda av juveler, eller skadade, trummande, skapande, men aldrig nånsin innerligt rörande vid nån annan, är en tydlig tråd, och den väver berättelsen i hårda och spröda mönster… På verket är revolutionen nära… Arbetarna vill veta vad stålet ska användas till, är det vapen, nya pansarskepp, är det våld och död och mer makt åt de mäktiga som arbetarnas händer tillverkar? Tror ni att de får svar?


Den 1 december 2016 publicerades min minnestext om Molly i Arbetarbladet, och texten börjar så här: Jag nås av beskedet att författaren Molly Johnson är död. Det är den sista november 2016, eftermiddag med ovanligt mycket ljus, och kaffe, snus, skriva. Det är Mollys dotter, litteraturvetaren och författaren Tilda Maria Forselius som hör av sig och berättar att Molly dött, 85 år gammal, på St Görans sjukhus, morgonen den 29 november. Dottern Tilda Maria skrev förord till boken ”Livfjädrar - kvinnornas Sandviken”. Hade det blivit en Livfjädrar om det inte varit för Molly? Var det inte där vi började, jag, Helene och Carolina – i ett samtal om hennes fantastiska debutroman och kvinnors så ofta glömda eller undangömda skapande? Och hur den diskussionen omfattade våra förmödrars tillvaro i den hårt patriarkala bruksorten. Vilka fick de vara? Vilka blev vi? Också Molly Johnson var ju bruksunge (precis som jag, Helene och Carolina). Vad betyder det för ens skrivande, ens självförtroende? Molly har själv beskrivit det som att hon ”gjorde sig till” när hon utbildade sig till journalist. Hon var tjugofyra år när hon knockade recensenterna med debuten, ändå är Molly Johnson ingen omedelbar kändis i författarkretsar. Efter barn/ungdomsboken Guje med flätorna året därpå dröjde det tjugo år innan Mormorsboken kom ut, som Molly skrev ihop med sin mamma Linnea och sin dotter Tilda Maria, tre generationers vittnesmål om kvinnoarbete. Morbror Anders gavs ut 1984, och 1989 publiceras Amerika-Breven, som knyter an till Morbror Anders, eller snarare vecklar ut en av slutscenerna där familjen Andersson, där Anders är ett av mellanbarnen, får besök av Elvira, äldsta systern, som jobbar som piga i en lite finare familj, och har med sig kalvsylta… och alla klänger på systern, till och med katten, och hemmet lyses upp, och det talas om breven från mammans syster i Amerika… och Elviras besök, kalvsyltan, och de där breven har samma lyster omkring sig - något nytt och spännande, främmande och lockande, som ändå har med den fattiga familjen att göra. Lyskraft spiller över på familjen Andersson, men den når inte Anders, som ligger på golvet och grinar för att ett annat syskon retats och för att katten fått ett ormbett. Tillslut går Anders in i kammarn, med katten som äntligen kommit till honom, men utan att ha fått sitta i systerns glans och utan att ha fått smaka på kalvsyltan eller kakorna som mamman dukat fram.


Amerika-Breven är färgrikt illustrerad och består av verser som uppehåller sig vid det högtidliga med breven. De får inte öppnas förrän pappan kommer från sitt arbete på verket, och grannarna kommer dit, och mamman bjuder som om hon plötsligen inte lider brist på nånting. Ljus anspänning strålar i texten, men där kryper ett mörker också. Både av en kollektiv längtan efter ett helt annat liv, och för att mammans syster blev vald som brud av en mycket äldre släkting och inget hade att säga till om. Det är som om vad som helst kan bytas bort mot en resa till Amerika.


Brev återkommer i alla böckerna. Och att känna sig som omänniska eller att känna sig som människa är frågeställningen som binder ihop Pansarkryssaren och Morbror Anders och nog Amerikabreven också. När och hur får en människa det där värdet? Genom att arbeta halvt ihjäl sig. Genom att bli piga i en finare familj. Genom att slava i hemmet. Genom att katter tyr sig till en. Genom att fara till Amerika. Genom att bo på världens lyxigaste hotell. Genom att sjunga trummande påstridiga sorgesånger. Genom att ställa sig upp bland arbetarna och skrika: Revolution! Genom att vilja eller acceptera eller genom att vägra? Går det att flytta värderingen från andras blickar till att låta den bli en stolthet över det en faktiskt mäktar?  Framförallt, tänker jag, är Molly Johnsons Pansarkryssaren en mäktig kritik mot militärismen, skriven tio år efter andra världskriget och mitt under kalla kriget. Det är nog självklart därför att det blir en roman befolkad utav mest män. Det är världsherren David Soolmans, som tycks äga allt, och som i romanen utför ett fruktansvärt brott som han flyr ifrån, det är alla de ytligt färgstarka men samtidigt av girighet och kändisskap urholkade lyxgästerna på Grandest, den sippa och ironiska hotelldirektören, de franska världsomseglare som bara av en händelse kommer till Bahama för att där upptäcka fjorton lik på stranden, urinvånare som skjutits ner och som besjungs med ackompanjemang av suggestiva trummor. Det är Robert som skriver breven, till Mammy, för att å ena sidan berätta att han fått David Soolmans rum, å andra sidan: att han har fått syn på sig själv, och det är ingen vacker syn.


Ibland tänker jag på Virginia Woolf när jag läser, en liknande förmåga att kliva in och ut ur gestalter, ge dem liv, uppflammande, för att sedan röra sig vidare. Detaljerna. Åh, alla detaljer och associationskedjor, inget är dekoration, inget gullar med läsaren, romanen försöker aldrig vara till lags. Molly Johnson som person var rättfram – och som en vän skriver: ödmjuk och redig, och väldigt rolig.


När jag berättar för min exmake att Molly Johnson dött säger han: Å, hon var viktig för dig.

Ja det var hon. Hon talade så vackert om äppelträden i sitt sommarhus, och jag var rädd för hennes trösklar, och sanningar, och hade fullt upp med mitt småbarns-vardags-skrivar-liv. Vi tappade kontakten. Två, tänker jag, självtvivlare, med Jante liksom hovrande över oss, två författare från olika generationer, med liknande syn på samhället och människors obändiga kraft, som behövde varandra en intensiv liten stund i livet.


Jag är så tacksam för modet att pressa in ett ryskt pansarskepp i en oansenlig vik i en inskränkt – men också nyfiken! – bruksort. Det går inte, förstår jag i dag, att pressa sig över de omöjliga trösklarna, allt handlar om förutsättningar, utrymme, stöd. Jag tänker ändå, mot din, Mollys, vilja nog, att du skulle fått stå lite mer i ljuset av dina fantastiska verk. Men varför behöva just det ljuset? I mitt horoskop nyligen stod ungefär att det är meningslöst att försöka jaga framgångar, för det är inte egentligen viktigt, det som betyder något är att utveckla relationer till andra människor, och i någon form fortsätta skapa. Men en framgång kan betyda en förbättrad ekonomi. Att kunna lägga mer fokuserad tid och kraft på sitt skrivande. Men Molly slutade aldrig skapa. Två romaner, Mormorsboken, Amerika-Breven, samt hennes lättlästa transformationer som förutom Moa Martinson och Cervantes innefattade ett återberättande av Wilhelmina-författaren Linnea Fjällstedts roman Hungerpesten, med fina illustrationer av Thelma Paananen. Molly medverkade i åtskilliga tidskrifter, hade ett utdrag från barnboken om Guje med i antologin En bil kommer lastad från 1951, i vilken även författare som Astrid Lindgren och Alf Henriksson bidrar med texter. Hon skrev drama. Hon höll skrivarkurser med psykiskt sjuka. Hon brann för fred och ungas framtid. Det är inte kvantitet som definierar oss. Litteraturen är viktig, att läsa och att skriva. Det viktigaste är ändå inte litteraturen. Det är verkligheten, och de mänskor vi möter, främlingar från början, som plötsligt har blivit betydelsefulla, kanske livsviktiga.


Det är Molly som ringer, ropade min exmake från nedervåningen när jag läste korrektur på Bergets Döttrar och vi hade en fast telefon i mitt Mårbacka i Kungsgården. Breven hon skrev till mig, de finns någonstans, men efter alla flyttar sen kärnfamiljen och Kungsgården, inte beläget alls långt ifrån Hofors, så hittar jag dem inte. Men de kommer fram. Som breven gjorde från Sara Lidman, en självklar litterär frände till Molly, både i ämnen och den dialektala stilen. Jag hittade breven jag fått från Sara i den allra sista flyttkartong jag letade i. Som om hela mitt liv måste gås igenom först.


Ur Amerika-Breven faller ett tidningsurklipp ut från mellan pärmarna. DN 10 januari 2017 står det överst, handstilen snirklig, skakig, som Mollys, och farmors mot slutet. Det är en dödsruna, skriven av Tilda Maria, och ett foto på Molly framför äppelträden utanför Gustafs. “Författaren Molly Johnson, Stockholm, har avlidit i en ålder av 85 år… I skolan i Hofors uppmärksammades hennes begåvning för studier och hon fick ta realexamen. Något som var mycket ovanligt för en flicka från arbetarklassen i en bruksort på 1940-talet. Efter krigsslutet anslöt hon sig till Internationella arbetslag, en ideell rörelse som verkade för återuppbyggnadsarbete och långsiktig fred i Europa. Hon var bara 17 år när hon begav sig till London för att tillsammans med andra volontärer bygga upp en lekplats i en sönderbombad stadsdel. Därefter reste hon till Hildesheim i Tyskland där uppgiften var att bygga ett ungdomshärbärge bland ruinerna. Där träffade Molly Åke Forselius och de bosatte sig senare i Dalarna och fick tre barn. När de på 80-talet skilde sig var de fortsättningsvis goda vänner. Molly provade många yrken men framförallt var hon författare. I Österby utanför Gustafs finns ett gammalt skolhus och en trädgård som hon vårdade i fyra decennier. Även det var ett verk där hennes kreativitet kom till uttryck. Som författare blir Molly ihågkommen för sina värdefulla bidrag till svensk litteratur. Många kommer också att minnas hennes vilja och förmåga att uppmuntra andra och att inspirera till skapande av olika slag.” Detta skriver Tilda Maria. Och en av dem hon skriver om, uppmuntrad och inspirerad, det är jag.   


Kanske hörs Mollys röst bäst i Morbror Anders, men det är dumt att säga, för hennes särskilda röst bär allt hon har skrivit: lyssnandet, nyfikenheten, empatin, samt sorgen över världens orättvisa omständigheter.



39 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


Inlägg: Blog2_Post
bottom of page