Sök
  • Jävelsdotter

Paper Heart

I somras på Joe Hillgården firade vi releasen för Paper Heart - Sånger av och om Joe Hill (under ett svajigt molntäcke med många akter på utomhusscenen, och det klarnade långsamt upp). På skivan finns arton nyinspelningar skapade av främst lokala musiker. Dvs musiker och artister med koppling till Gävle med omnejd och/eller Joe Hillgården. Skivan sattes ihop av Jan Murén och omslaget är gjort av konstnären Samael Törnberg.

Detta tal invigde kvällen och releasen (med begränsad Corona-publik):

Välkomna till årets enda sommarscen, som dessutom är en releasefest för en fantastisk skiva, Paper Heart - sånger av och om Joe Hill. På skivan finns arton låtar av arton olika artister, grupper - de allra flesta med s.k lokal anknytning. På scenen ikväll är vi glada att kunna presentera flera av dessa, nämligen: Katako, Ragnhild Dominique, KulturEliiten, Winter, Katyusha, Ryggrad, Christopher Andersson Bång, Transmissionplot, Daniel Östersjö och Elin Lyth, och slutligen Final Hill.

Skivan finns på Spotify och YouTube. Tyvärr inte möjlig att köpa. En ekonomisk fråga. Som det mesta i vår kapitalistiska värld. Angående det vill jag understryka att vi har fått in nytryckta t-shirts och tygpåsar som stöder zapatisternas resa och föreläsningar runt om i Europa, inklusive Sverige. Så om ni köper stödjer ni en riktigt jävla bra turné. En t-shirt kostar 150 kronor och en tygpåse 100.

Med anledning av detta vill jag läsa upp ett en liten del av ett brev eller ett upprop som skrevs av zapatistiska kvinnor för ett par år sedan:


We fight against discrimination at home, in the street, at school, at work, on public transportation, against both those people we know and those who are strangers, and on top of that they want to tell us we’re asking for it, that we are at fault for dying. We are being raped, murdered, cut up, and disappeared… This simply cannot continue.



Nej det kan inte fortsätta, men det fortsätter. Vi kan samla på citat och vi kan skriva vår vrede och sorg över hur världen och vi mänskor behandlas på sociala medier. Återstår att agera utifrån vår frustration och vår medvetenhet och utifrån våra förutsättningar. Gatorna håller på att öppnas upp för folksamlingar. Vrede och protester behövs i så många angelägna frågor, som om det blåbruna blocket vinner valet nästa år kommer att bli än mer livsavgörande och akuta.

Joe Hill skulle aldrig velat att vi nostalgiskt smetade runt med hans minne, han skulle vilja att vi verkligen ser oss som kapabla att agera och tänka utanför ramarna. Det samhälle han levde i såg inte ut som vårt, men det finns för många likheter för att vi ska kunna frångå hans sista budskap: att organisera oss. Att kämpa för en levande och solidarisk värld. Där ingen behöver slava under eller bli förtryckta eller mördade av treenigheten: kapitalismen-patriarkatet-fascismen. Aktivisten och författaren James Baldwin skrev: ”det är inte nödvändigt att mänskor är onda, det räcker att de är ryggradslösa”. Men med den här fascistpakten handlar det om medveten utradering av mänskliga rättigheter, av mänskor. Baldwin igen: ”Folk tycks sluta sig samman på grundval av någon princip som inte har någonting med kärlek att göra, en princip som befriar dem från personligt ansvar.”

Om vi inte orkar eller kan göra det för oss själva så har vi ett ansvar att agera och förändra för barnens skull. Forskaren Wendy Brown frågar i sin bok Att vinna framtiden åter, om radikal förändring i sig inte längre är tänkbar, eller är det, skriver hon, fantasin om människans kontroll över människans öde som har försvunnit? Hon fortsätter: ”Om det alltid finns en härskande politisk ”sanning”, så låt oss då åtminstone inte se till att vi blir fundamentalisterna, om varje system är en ockupation, så låt oss åtminstone se till att vi inte blir (en del av) ockupationsmakten.” Dvs: Vi ska, får, inte gå med på det som skadar oss och andra. Hannah Arendt skrev: ”Det är när frihetsidén och erfarenheten av en ny begynnelse sammanfaller som revolution är möjlig: de förtryckta reser sig mot förtryckarna och dess privilegier.”

Wendy Brown skriver vidare: ”Så länge som ett ekonomiskt system baserat på på profit inte ersätts av ett ekonomiskt system baserat på ett gemensamt ägande styrt av omtanke om de komplexa behoven hos människan och hennes omgivning, så är det svårt att se hur samhällsstrukturer som kan främja den mest blygsamma generositet, trygghet, jämlikhet, psykiska och fysiska välbefinnande samt miljöhänsyn ska kunna byggas och främjas.” Hon frågar om vad det är som främjar eller upplöser medvetenheten om omänskligheten, oförnuftet eller otillräckligheten hos dagens strukturer och impulsen att åstadkomma ett annorlunda sakernas tillstånd? Vad är det som stärker viljan att riskera att bli en annan människa, önskan om att förändra strukturen i ett samhälle i vilket en har förlorat sina medborgerliga rättigheter och övertygelsen om att att det en får i dagens ordning är så litet värt att det bästa vore skapa en ny?” Jag tänker att det här är frågor som Joe Hill, för så länge sedan, försökte lyfta. Wendy Browns bok skrevs tidigt 2000-tal. Det är frågor att bära med sig, att samlas och diskutera kring. Vad ska vi göra, för att hålla den här planeten och mänskan som bebor den fri och vid liv?

Nu när ni lyssnar på musiken ikväll så vill jag att jag ni tänker på texternas relevans för idag. Låt er inte luras att tro att det handlar om ett förflutet. Att vi kan luta oss tillbaka. Ni ska förstås luta er tillbaka och njuta av musiken, men lyssna på de ord som uppmaningar till oss idag. Här och nu.


Tack för att ni är här ikväll, och hjälper till att hålla gården och Joe Hills minne - och hans förväntan om framtiden - levande! Vad trodde han på? Organisering. Välta all världens maktmänskor om ända. Skapa ett samhälle där arbetarna tar makten över arbetsköparna, och de utsatta störtar de mätta och priviligierade. Många kan prata om kamp, om fascism, kapitalism, homofober och sexism, med stort patos, inte minst på sociala medier. Gott så, absolut. Bättre att säga än att vara tyst. Men det finns ett envist försvarande av privilegier, som vore de rättigheter, och vi kan och får inte vara nöjda när världen ser ut som den gör.


Vill avsluta med ännu ett citat, från en författare som på många sätt liknar Joe Hill och på många sätt inte. Så som det är med oss mänskor. Vi delar gemenskap och i den gemenskapen ryms våra olikheter. Stig Dagerman växte upp i Älvkarleby, med sitt barndomsrum ut mot den blå, strömmande älven, han blev tidigt övertygad syndikalist. Bland mycket klokt och uppfodrande skrev han om mänskans "tre oförytterliga rättigheter: friheten att slippa valet mellan förintelse och utplåning, flykten från det blivande slagfält där undergången förberedes, och förräderiet mot varje system som kriminaliserar samvetet, rädslan och kärleken till vår nästa.” Jag ser Joe Hill skriva under på det, inte i himlen, titta inte uppåt när ni letar efter honom, titta inuti er själva, och hör pennan, orden, uppmaningen, rispa, rista sig in. Med det självklara tillägget: Sörj inte, organisera er. Det är inte bara klassisk ord. Joe Hills sånger är inte bara ord. De är uppmaningar. Lyssna.



Anarchia & dintorni - Rino De Michele

17 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla