Det har varit ett avigt år, därför så lite aktivitet på den här sidan. Men nu är det 150 år sedan Pariskommunen var mitt inne i att bygga en ny mikrovärld, med förhoppningen om att den skulle starta en världsrevolution. Som så många andra revolutioner så kvästes den brutalt. Men det finns så oerhört mycket att ta med sig från Pariskommunen och revolutionärerna, kommunarderna, som verkade för en helt ny samhällsordning. I tre delar vill jag skriva om Kommunen. Först en krönika. Därefter en text om Louise Michel. Avslutningsvis ett tal till 1 maj.
1. En ännu osedd värld
”Ska vi nå en ny värld, eller är vi figurer som talar från en färdig plats i berättelsen?” Citatet kommer från en bok som handlar om Pariskommunen 1871, Communal Luxury (Verso, 2016) av Kristin Ross.
Själv tycks jag ha fastnat i sängen, eller i mig själv. Den mesta tiden, i denna asociala covidtid, går åt till att minnas det som varit. Det är väl en åldersfråga också. Som ett ex sa till mig, att vi börjar bli för gamla för att bygga något nytt. Så deprimerande sagt! Jag känner mig inte ett dugg gammal. Men trött på att längta efter, och kämpa för, sånt som inte händer: Kärlek, politiska förändringar.
Det är svårt att vara en människa som vill växa och förändras i en epidemi som håller oss isolerade, orörliga, och i en ålder där en liksom förväntas vara färdig. Men citatet ovan handlar om en ny värld, ett annat narrativ, att bryta sig ur en gammal berättelse där positionerna redan är bestämda.
Ross skriver om en ännu osedd värld. Den som påbörjades, möjliggjordes i Pariskommunen. Och likaså i delar av Spanien i början av kriget 1936. Där fascisterna jagats bort och arbetare, kvinnor och män, tar över samhället. Vi har sett det i Rojava också. På ingen av dessa platser var tanken isolation, utan internationalism. Den nya ordningen skulle synliggöras, spridas: se här vad vi kan göra tillsammans. Det går att leva annorlunda. Elisée Reclus skriver att han levde i ett samhälle utan härskare och slavar. Ordet ”commune” refererar till en ny mänsklighet, jämlik, som vill utvidgas till en värld utan nationer, marknader, stater - och där, därför, förtryck och patriarkala strukturer inte kan existera.
Annie Hellquist skriver i Arbetaren (#3/21): ”Sverige under pandemin har i mångt mycket sett ut som modellen för det kapitalistiska samhället… Platser för konsumtion och arbete har hållits öppna… medan kulturlivet och socialistiska kvarlevor har stängt.”
Nu när 1 maj närmar sig, och vi inte har möjlighet att samlas, demonstrera, kan vi leka med tanken att vi är communarder i Paris mellan 18 mars och 21 maj? Kvinnorna har tagit över kanonerna, arbetarna har utmanövrerat militären och borgerskapet har flytt till Versailles. Statyer av gamla maktmän störtas. Flyktingar är välkomna, statsapparaten har spelat ut sin roll. Som Kristin Ross skriver: ”Kommunen var primärt en uppsättning demonteringshandlingar.”
Tänk dig att leva i ett samhälle där konst och kultur är viktigt och möjligt för alla både att utföra och njuta av. För William Morris var glädjen central i byggandet av kommunen.
Att få vara med i det dagliga livets alla detaljer, att skifta arbetsuppdrag, att få gott om tid för fritid. Detta bara möjligt om allt som produceras och odlas delas lika. Som Reclus skriver: ”Kapitalismen är en tankens avvikelse, en sjukdom”. De vi ska vara rädda för, menar han, är domare, präster, politiker, poliser; de som vill behålla sina privilegium och som gynnas av klasskillnader. Reclus ser kapitalismens åverkan på jorden genom ”avfall, hamstring och privatiseringar”.
Alla handlingar ämnade att hindra människor och jord från att utnyttjas och skadas. Pariskommunens grund var att varje mänska ska ha det bra. Hämnden på detta för kapitalismen och borgerskapets horribla tankesätt - mänskors lika värde - och lyckade praktiserande av det, är en blodig massaker, dödsstraff och exil.
Det som skiljer idag från 1871 är förstås mycket, men behovsmässigt, medmänskligt inte. Det som främst är annorlunda är hur ord används, och hur få visionärer och revolutionärer det finns. Idag pratas det om jämställdhet, demokrati, och ibland solidaritet som om de hade ett innehåll och en handlingskraft som inte existerar. Vi pratar inte klasskamp, vi säger knappt arbetare, eller att några äger och flertalet är slavar.
Det som titeln Communal Luxury syftar på är lyxen i att ha det en behöver, inte mer och inte mindre, att gemensamt skapa ett samhälle, att låta natur och växtlighet frodas. För mig är det underligt att många kallar det utopiskt, romantiskt, naivt. För Pariskommunen åstadkom detta, och vem vet var och vilka vi varit om inte bourgeoisiens och kapitalets militär vunnit. Samma i Spanien. De senaste polismorden i USA på Duante Wright, 20 och Adam Toledo, 13, visar än en gång upp det ruttna system som Pariskommunen en kort tid i historien lyckades demolera. De som är inne i och upprätthåller strukturen är farligast. Det är de som måste bort.
Pariskommunen, jag vill säga att den fortfarande lever och växer. I mina drömmar gör den det, och den drömmen hör inte till de andra som handlar om dåtid; de som håller mig kvar i sängen, sjukskriven för panikångest, hopplös kamp. Det finns historia att ta spjärn ifrån och inspireras av. Jag vägrar sluta tro att vi kan få den här sjuka världen på fall. Fortsätter sträva mot att vara en ny mänska, i en ny värld, där berättelsen förändras: vi faller ur våra invanda positioner, ser var vi är, var vi på riktigt behöver vara.
I slutet av boken frågar Kristin Ross: Vad räknas som förmögenhet? Vad är välstånd? Svaret kommer från Morris: ”allt som fritt, medmänskligt och okorrumperat skänker människor glädje är rikedom.”
Kommentare