Sök
  • Jävelsdotter

Vive la Commune (II): Louise Michel


I skriften Louise Michel - Den röda jungfrun (skriven vad jag förstår av Albert Jensen 1915, återutgiven av Svarta änkan i ett faksimiltryck), står det uppenbara: Att Michel spelade en betydande roll i Kommunen ”fast ’historieskrivarna’ i allmänhet kastat tystnadens slöja över henne’. Det konstateras att Kommunens ”uppriktigaste historieskrivare kallar henne själen i det hela.” Vem var då Louise Michel? Hon föddes 1830, utanför äktenskapet, i ett slott där hennes mamma arbetade som kammarjungfru. Farföräldrarna gav hennes mamma ett underhåll och Louise fick undervisning. Hon stal också pengar från sin farfar för att ge till fattiga. I Wikipedia berättas att hon sedan unga år brevväxlade med Victor Hugo. Hon skrev under sina brev med Enjolras, efter den revolutionära huvudpersonen i Hugos Les Misérables. Efter lärarexamen drev hon en privatskola i Montmartre men upprördes över fattigdomen i distriktet, engagerade sig i politiska grupper och kvinnoföreningar för att utbilda och medvetandegöra kvinnor. Michel hade konstnärliga anlag och intressen. Jensen påstår att hon övergav drömmen om att bli konstnär för att bli en revolutionär i människornas tjänst, men konst och kultur var en viktig del av Pariskommunen. Konsten för och av alla. Det handlade aldrig om ett offer. Och här tänker jag hur vanligt det är att utifrånbetraktare ser det som ett val. Fast det egentligen ”bara” handlar om att ta ställning, och låta sitt skapande följa med in i byggandet av något helt nytt. Man ger inte bort sin privata njutning, utan inlemmar den njutningen i den större: den som handlar om allas rätt till ett gott liv.


Pariskommunen, 1871. Den ”radikala” (eller självklara) kommunstyrelse som valdes att styra Paris i mars 1871, omedelbart efter kriget mellan Frankrike och Tyskland (Preussen) och belägringen av Paris. Kommunen varade i 72 dagar och slutade med tusentals döda i strider och avrättningar.

Från Wikipedia en sammanfattning: ”Louise Michel hade en ledarroll under Pariskommunen. Hon ledde en kvinnlig ambulanskår och genomdrev att prostituerade tilläts bli sjukvårdare. Det sades att endast "rena händer" fick förbinda de sårade, men på det svarade Michel: ’Vem har större rätt än de, det gamla samhällets offer, att ge sitt liv för det nya?’ Michel jobbade "dygnet runt" med att formulera och debattera den nyfödda kommunens politik. Hon deltog också i striderna, tillsammans med tusentals kvinnor från Paris. Den regeringsvänliga pressen beskrev dem alla som "petrolöser" - kvinnliga mordbrännare. Myten om dem användes flitigt i regeringens propaganda. Berättelserna om petrolöserna användes länge - också utanför Frankrike - för att demonisera kvinnliga revolutionärer.



Efter kommunens fall arkebuserades tusentals. Louise Michel lyckades först undvika arrest, men när hon fick höra att hennes mamma tagits i förvar så överlämnade hon sig själv till myndigheterna. På anklagelsen om att vara petrolös svarade: ’Vad Paris’ brand angår, så har jag haft del i denna. Jag ville resa en eldmur mot inkräktarna från Versailles. Jag har inga medskyldiga. Jag har handlat av egen drift." Hon förklarade varför hon deltagit: "Man säger att jag har varit medbrottsling i kommunen. Javisst har jag det, därför att kommunen framför allt ville ha en social revolution och en social revolution är det heligaste av mina löften. Jag har bara en kärlek: kärleken till revolutionen'".

Paris, måste understrykas, var inte ensam om att inte erkänna regeringen. Mindre kommuner uppstod i andra städer, som Lyon, men där slogs de snabbare ner. Versailleregeringen, skrivs det, var republikansk till sin form men monarkisk till sinnelag.


Dagen före Pariskommunen utropas har en del av Nationalgardet öppet gått över till Kommunen. Michel tar del i striderna - mot de borgerliga - som utbryter. I Den röda jungfrun beskrivs ymnigt Michels hjältemod, där finns också en scen där den stora djurvännen Louise Michel upptäcker en katt i i kulregnet; den vågar sig inte ut från sitt hörn i eldstriden. Hon springer då ut och hämtar katten, tar den till en säkrare plats. När kamraterna förebrår henne för detta ”lättsinne” svarar Michel: ”Har jag ett ögonblick glömt min plikt?” Hon skulle själv avsvärja sig termen ”hjälte”, hon menar att en människa bara står under inflytande av sin plikt. ”Och när åskådning och ideér fängslar mig så starkt, så är det ingen förtjänst från min sida att jag föraktar faran, för jag tänker inte på den alls.”


Den röda jungfrun inriktar sig på Louise under striderna. Inte på byggandet av Pariskommunen.

Den hoppar över den högst centrala delen, men den finns redan väl beskriven i Kristin Ross’ bok Commune luxury (skriven om i tidigare inlägget, men i den boken har Michel ingen större plats). När Versaillesarméns trupper går in i Paris 28 maj organiserar Michel det inre försvaret och resandet av barrikader. Michel skriver om vad som föregick hennes gripande: ”300 000 röstade för Kommunen. Ungefär 15 000 höll under den blodiga veckan stånd mot en hel armés angrepp… Men det ska komma dagar då jorden åter ska spy ut sina döda!” Kvinnor hade rest en egen barrikad på Place Blanche, de höll ut in i det sista. När hon förstod att slaget var förlorat ropade hon: ”Släpp elden lös mot dem. Brand! Brand!” Det var på grund av detta som myten om ”petrolöserna” uppstod. ”Borgarsamhällets köpta historieskrivare framställer kommunarderna som en hop banditeter. Felet med dem var helt enkelt att de var borgerliga.”


Michel tar sig till Pére Lachaise, kyrkogården som blev kommunardernas sista förskansning. Hon är orolig över sin mamma och beslutar att försöka hitta henne. Eftersom hennes kappa är sönderriven av kulor får hon låna en grå, hel kappa. ”Jag gav mig en så god borgerlig hållning, som jag kunde”. Hon tar sig till Montmartre där mamman bor och konstaterar: ”Montmartre såg ut som en grav”. Mammans hund börjar skälla, instängd i köket tillsammans med katten. Portvakterskan berättar motvilligt att versaillerna sökt Michel, men när de inte hittat henne tagit med hennes mamma istället för att avrätta henne. En vaktpost i armén talar om att mamman befinner sig vid trettiosjunde bastionen, om hon inte redan är död, och Michel skyndar dit - följd förstås av armén. ”Framkommen till bastionen såg jag henne i den av fångar överfyllda gården, tillsammans med många av våra vänner. Aldrig någonsin har jag känt en sådan glädje som i detta ögonblick”. Hon låter sig själv arresteras i utbyte mot mamman, och försöker därefter lugna sin mamma med orden: ”att man inte längre fusiljerade kvinnor, att jag skulle komma undan med några månaders fängelse, men hon litade inte riktigt på mig… jag hade så ofta ljugit för henne i detta avseende”.

Michel skriver: ”Stora moln av rök drog fram över Paris och förde till oss svärmar av svarta fjärilar - bitar av förkolnat papper. Och kanonerna dånade av eldbrunst. På vallen mitt emot oss väntade en påle på exekutionen.” Kommendanten kommer bort till fångarna, pekar på eldtungorna, röken, och säger till Michel: ”Det här är ert verk!” Michel svarar: ”Ja, vi kapitulerar inte. Paris ska hellre komma att dö!”. En man ställs mot vallen och skjuts. ”Framför oss stod två led soldater med laddade gevär. Afton hade kommit med sitt dunkel… ”


Som vi vet skjuts inte Louise Michel, hon ställs inför domstol - beskriven som ren fars, summarisk. Michel yttrar sig: ”Jag vill inte försvara mig… Jag tillhör med hela min själ den sociala revolutionen och tar ansvar för alla mina handlingar… Man vill utstryka mig ur samhället. Ni har i uppdrag att verkställa det.”

Domarna dömer henne till livstids deportation till Numea i Nya Kaledonien.

Victor Hugo skrev den här dikten till Louise Michels ära (ursprungligen förstås på franska, hafsigt översatt nu). Den beskriver hennes rättegång efter kommunens fall, under vilken hon sagt till domstolen: ”Då det ser ut, som om varje hjärta, som klappar för friheten, blott har rätt till ett stycke bly, så fordrar också jag min del. Om ni låter mig leva, skall jag aldrig sluta upp med att ropa på hämnd. (...) Om ni icke äro fega stackare, så dödar ni mig!"

Viro Major

Having seen the immense massacre, the fight,

The people on their cross, Paris on their pallet,

The tremendous pity was in your words.

You did what the great foolish souls do,

And tired of struggling, dreaming, suffering,

You said, "I killed! Because you wanted to die.

You were lying against yourself, terrible and superhuman.

Judith the dark Jewess, Aria the Roman

Clapped their hands as you spoke.

You said to the attics, "I burnt the palaces! "

You glorified those who are crushed and who are trampled on.

You were screaming, "I killed, let them kill me! "- And the crowd

Listened to this haughty woman accuse herself

You seemed to send a kiss to the sepulcher.

Your fixed eye weighed on the livid judges,

And you thought, like the grave Eumenides.

The pale death was standing behind you,

The whole vast hall was filled with dread,

Because the bleeding people hate civil war.

Outside, you could hear the noise of the city.

This woman listened to life with confused noises,

From above, in the stern attitude of rejection.

She didn't seem to understand anything else

Than a pillory erected for an apotheosis.

And finding the affront noble and the torture beautiful,

Sinister, she hastened her step towards the tomb.

The judges whispered, "Let her die! It's just.

She is infamous. Unless it is august ",

Their conscience said. And the judges, thoughtful,

In front of yes, in front of no, as between two reefs,

Hesitated, looking at the severe culprit.

And those who, like me, know you are incapable

Of all that is not heroism and virtue,

Who knows if you were told, "Where are you from? "

You would answer: "I come from the night of suffering;

Yes, I am leaving the duty that you are making a hole in. "

Those who know your mysterious and sweet verses,

Your days, your nights, your care, your tears, given to all,

Your forgetting of yourself to help others,

Your word like that of the Apostles,

Those who know the roof without fire, without air, without bread,

The strap bed with the fir table,

Your kindness, your pride as a popular woman,

The bitter affection that sleeps under your anger,

Your long gaze of hatred for all the inhumans

And children's feet warmed in your hands,

These, woman, before your fierce majesty

Meditated, and despite the bitter fold of your mouth,

In spite of the curse who, hitting on you,

Cried at you all the indignant cries of the law,

Despite the fatal and loud voice that accuses you,

Saw the angel shine through the medusa.

You were tall and seemed strange in these debates,

Because, as puny as the living of this earth are,

Nothing troubles them more than two mixed souls,

May the divine chaos of starry things

Glimpsed at the bottom of a big inclement heart,

And that a radiance seen in a blaze.



Först på resan till Nya Kaledonien, påstår Albert Jensen, kom Michel att ägna sina tankar åt den kommunistiska anarkismen. Det finns den här myten om Louise Michel att hon under striderna i Paris slet av sig sin svarta underkjol och använde tyget som fana, och att det är därifrån anarkismens svarta fana uppstod. Men allt hon sett under striderna och under fängelsetiden, och framförallt, tänker jag, tankar och ideér och erfarenheter hon fått under Kommunens framväxt, har gjort henne övertygad om att det är makten som är det gift som fördärvar människan. ”Det är makten som är förbannelsen, det är därför jag är anarkist”, är det hon kommer fram till. Makten måste avskaffas. Jag tror detta var tankar Michel hade redan före och under Kommunen, men att hon först efteråt benämnde sig som anarkist. Definitioner var inget givet under Pariskommunen. Många kallade sig helt enkelt för kommunarder, och i detta epitet låg flera olika riktningar som alla värnade människan, mänskligheten, naturen, jorden, kulturen, njutningen, jämlikheten och samarbetet mellan oss. Det ekar in idag det Jensen skriver om Michels tro på att människans nuvarande ståndpunkt är ett tillstånd som ska passeras. ”En högre utvecklad mänsklighet skall komma med en frivillig, på ömsesidig aktning grundad självregering”. Det är Jensens ord. Jag undrar om Michel skulle använt ordet ”regering”. Jensen fortsätter: ”Hon reser sig mot allt tvång, mot våldföringen på andra människor, och fordrar att man skall låta mänskligheten fritt gå fram sin väg… Mänskligheten har en naturlig rätt, ja en plikt att slå ned den som spärrar vägen för henne.” Här talar han antagligen med Pariskommunens alla gärningar i åtanke, annars måste vi tänka oss dem. Lösryckta kan orden användas från vilket håll, och mot vilka mänskor som helst (som vi tycker står i vägen). Jensen använder också det uttröttande begreppet: anarkistiskt kaos, hur ett praktisk genomförande, en nygestaltning, ska kunna ske ur det. Men där vet ju Michel att svaret är just anarkismen. ”Hur ska larven kunna veta hur hon kommer att tänka och känna som en fjäril?” Fjärilen är det utvecklade samhället, endast möjligt genom att mänskor går samman utifrån en anarkistisk grund, där ingen makt och inga hierarkier kan få fäste.

I Nya Kaledonien upprättar hon en skola för sina ideér och får många ”följeslagare”. 1880 utfärdas amnesti för de förvisade och Michel kan återvända till Frankrike. Hon ägnar sig fortsättningsvis åt den revolutionära rörelsen; håller möten, agiterar, turnerar, demonstrerar. Enligt Jensen är det vid sammangaddningen på Esplanades des Invalids, 1893, som hon improviserar en svart fana. Hon kallade den hungerns och anarkins fana. Den är ämnad för de strejkande arbetarna. För sin medverkan här döms hon till sex års fängelse. Två år efter domen dör hennes mamma. Louise Michel säger då: ”Hittills hade jag två ting, min moder och revolutionen; nu återstår mig blott revolutionen.”

Efter fängelset återvänder hon till Paris och fortsätter sitt arbete. Vid ett möte i Havre sker ett attentat mot Michel. En man avfyrar två revolverskott mot henne, varav den ena försvinner in i hennes hatt, den andra skadar henne svårt bakom örat - varpå hon blir opererad. Gärningsmannen vill hon inte åtala. ”Låt honom löpa; han är en olycklig narr”.

Bourgeoisiepartiet försöker oskadliggöra henne, få bort denna obekväma människa från talarstolar och möten, försöker få henne till ”otillräknelig” för att kunna spärra in henne på mentalsjukhus. Hon reser därför i landsflykt till England med sin vän Charlotte Vauwelle.

Först under sina sista år återvänder hon till Frankrike, fortsätter turnera och agitera, med Charlotte vid sin sida. På en av dessa resor, i Marseille, dör Louise Michel, den 21 februari 1905. Hon är då 75 år.

Tilläggas bör att Louise Michel publicerade ett stort antal skrifter, broschyrer, och hennes drama Nadine uppfördes med stor framgång.


Jag vet inte varifrån epitetet ”Den röda jungfrun” kommer. Kallades inte också Simone Weil för detta? Jensen skriver att hon avslog flera frierier, eftersom den ”äktenskapliga underdånigheten stod i fullständig motsättning till hennes idéer." Han implicerar också att Michel nog föredrog kvinnor. Till en av friarna skriver hon: ”Jag älskar er icke; jag skulle aldrig älska er… Hundra tusen gånger mer skulle jag bedra er.” Hon kallar männen som friar för ”gamla krokodiler”. Jensen skriver: ”Hon upprepar ofta att hon icke vill vara mannens slavinna och hon ser grundorsaken till allt det elände som speciellt kvinnorna lida under i den omständigheten, att kvinnan utlämnar sig som objekt för mannens åtrå.” Men jungfru är ett klent och missvisande epitet för en så hängiven människa som Louise Michel, och vi vet för lite om hennes kärleksaffärer utanför äktenskapsbranschen. I skolan där hon undervisar lär hon barnen sånger i vilka ”kejsardömet hånas och ofriheten bespottas”. En gång när barnen tvingas till kyrkan börjar de klappra med sina träskor innan de demonstrativt går ut.

När hon sista gången sitter i fängelse, efter moderns död, skriver Michel om sin stora längtan efter sin mamma, och efter sin väninna Miriam som också har dött, hon skriver att denna längtan berövar henne livet. ”För mig finns det inte längre något att hoppas, ingenting att frukta. Jag längtar mig till döds.”

Svart fana vajar evigt för den mänskligaste av revolutionärer, Louise Michel.



50 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla